Fader Mikael predikar om hur långt Guds barmhärtighet når. Om vi börjar jämföra oss med varandra, och tänker att den och den är heligare än jag, då kommer missmod och hopplöshet snart regera vår själ. Men om vi kastar oss i Guds barmhärtiga famn har vi gott hopp om frälsning tillsammans med de heliga!
I liknelsen om såningsmannen (Luk 8:5-15) hör vi hur Herren sår sitt utsäde, Guds Logos, så att alla får möjlighet att ta emot det. Men huruvida det gror och bär frukt beror på vår hjärtas åkermark: är vårt hjärta hårt, som vägkanten; uttorkat, som bland stenarna; fullt av jordiska omsorger, som tistlarna? Eller är det väl förberett genom självrannsakan, omvändelse och bikt?
Jesus ger exempel på tre olika nivåer av kärlek i dagens evangelium (Luk 6:31-36): en reaktiv och jordisk, som till och med den mest själsligt bedövade är kapabel till; en proaktiv samhällsbyggande, som innefattar naturlig dygd och artighet; och en gudomlig, som kallar oss till vårt hemland hos Gud.
Lukas återger hur Simon, Jakob och Johannes fick en enorm fångst fisk efter att de “handlat efter Herrens ord och befallning” (Luk 5:1-11). Då de höll fast vid samme Herrens befallning och utrustades med kraft av Hjälparen, den Helige Ande, fick de också en stor fångst såsom människofiskare i Kristi Kyrka. Genom historien har Gud rest upp helgon som hörsammat Herrens befallning. Tre av demfirar vi denna söndag, och de är Tekla, Silouan och Adalvard.
I evangelieläsningen denna lördag (Joh 8:21-30) talar Jesus bland annat om att han är “begynnelsen”, och därmed den enda källan till sund lära som Kyrkan har. Vidare undervisar han om två slags människor: sådana som är “ovanifrån” och sådana som är “nedanifrån”. Den som hör till den senare gruppen gör väl i att söka sig till Frälsaren.
Gud blev människa och led på korset, inte av nödvändighet eller svaghet eller vrede, utan av kärlek. Så älskade Gud världen, skriver Johannes (Joh 3:13-17). Vi är fria att ta emot den kärleken. Om vi väljer att göra det innebär det ett liv i delaktighet i sakramenten – den som kallar sig ortodox men aldrig deltar i Kyrkans liv lider brist i sin tro. Slutligen kan vi också få förmedla vidare Guds kärlek till vår nästa.
I evangeliet för 13:e söndagen efter pingst (Matt 21:33-42) ger Jesus en liknelse till de skriftlärda och fariséerna, de judiska ledarna: vingården ska tas ifrån dem och ges åt andra – nämligen hans heliga apostlar. Dessa kan vårda hans vingård och se till att han, vingårdens Herre, får den frukt han önskar. Denna liknelse handlar om hur Israel “efter köttet” (1 Kor 10:18) inte är det sanna Israel, utan Herren Jesus apostoliska ortodoxa Kyrka är det, Guds Israel (Gal 6:16). Därför måste vi i Kristi Kyrkan, Herrens vingård, också bära frukt!
När Jesus botar blinda är det inte bara för själva miraklets skull, eller för att visa att han är den väntade Messias. Han gör det också för att påtala den andliga blindheten hos folk runt omkring. Då var det fariséer, men vår tid har också sina andligen blinda. Om denna blindhet och dess orsak, det andliga högmodet, handlar denna predikan.
Hur många gånger ska jag förlåta min medmänniska? Frågan besvaras med en liknelse av Herren Jesus i evangeliet för Elfte söndagen efter pingst (Matt 18:23-35). Du ska förlåta “sjuttio gånger sju gånger”, dvs. fullkomligt och för alltid. Men det är ett provocerande bud för oss som lever i denna mörkrets dal! Hur ska man förmå sig att göra det? Svaret är att det kan du inte. Ingen kan förlåta så, utan samarbete med Gud.
I dagens evangelium (Matt 17:14-23) talar Herren Jesus om tro. Men vad är tro? Hur tar den sig konkret uttryck? Och vad ska jag göra med min fattiga tro? Predikan från dagens liturgi.