I Ortodoxa Kyrkan finns ett otal seder och traditioner som utgör en viktig del av vår tro. En del av dessa seder gäller i hela den världsvida Ortodoxa Kyrkan, medan andra skiljer sig från församling till församling och kan bero på kulturella traditioner. Följande punkter utgår från de frågor vi oftast får av såväl nykomlingar som mer erfarna kyrkobesökare i vår församling i Göteborg.
När ska man stå och när ska man sitta?
Den traditionella böneställningen i Ortodoxa Kyrkan är att stå, och det går ända tillbaka till apostlarnas dagar. I ortodoxins gamla ”hemländer” har kyrkorna knappt några bänkar. Det brukar finnas några stolar längs med väggarna för de som behöver dem, dvs. äldre, sjuka och gravida. I Sverige har ortodoxa kyrkor ibland stolar eller bänkar, vilket givit upphov till frågan om när man ska stå eller sitta. Ett kortfattat svar är att man definitivt bör stå (om inte sjukdom hindrar) vid följande tidpunkter:
• Inledningen av gudstjänsten: “Välsignat är Faderns och Sonens och den Helige Andes rike…”
• Alla ektenier (bönerop som avslutas med ”låt oss be till Herren”)
• Båda intågen: med evangelieboken och med gåvorna
• Evangelieläsningen
• Trosbekännelsen och Herrens bön (Fader vår)
• Anaforan, vilken inleds med “Låt oss stå beredda” fram till och med hymnen för Guds Moder.
• Utdelandet av de heliga gåvorna, dvs. Kristi kropp och blod i församlingens gemenskap, fram till och med slutvälsignelsen (sitt alltså inte när nattvarden delas ut – när nattvarden delas ut kommer Herren sitt folk till mötes: alltså ska du vara uppmärksam och stå i vördnad även om du inte tar emot nattvarden).
Som du märker är det inte så många tillfällen kvar då du kan sitta. Om du är tveksam, oavsett vilken församling du är i, så är det alltid säkert att stå under bön – utan att för den skull dra uppmärksamhet till dig eller hindra någon annans gudstjänst och bön.
Att tända ljus
Att tända ljus är en viktig del av ortodox gudstjänst. Vi tänder dem när vi ber, och kostnaden för ljusen är som ett offer vi frambär tillsammans med vår bön. Ortodoxa troende tänder vanligen ljus när de kommer till kyrkan, efter att ha vördat ikonerna. Om gudstjänsten redan börjat och ljusstakarna står längst framme i kyrkan vid ikonostasen är det lämpligt att du väntar tills efter gudstjänsten är slut med att tända dina ljus, så att du inte stör de andra bedjande.
Komma för sent
Eftersom detta är fullständigt olämpligt, utan rimliga skäl, för en kristen som kommit för att tillbe Gud, borde detta inte ens behöva sägas. Samma sak gäller att lämna gudstjänsten i förtid. Erfarenheten visar att sen ankomst mer är en fråga om ”vana” än omständighet: det finns sådana som kommer sent, och sådana som inte gör det. Här följer några tumregler: De som kommer sent bör generellt sett avstå från att ta emot eukaristin den dagen, eftersom en god förberedelse för den heliga kommunionen också innebär det asketiska arbetet att anlända i tid till gudstjänsten. Om man kommer sent bör man också avstå från att vörda ikonerna längst fram i kyrkan etc., av samma skäl som anges vid ”Att tända ljus.”
Gå in och ut
Föräldrar rekommenderas ha fri väg till dörrarna för att kunna ta ut små barn om de behöver en kort paus. Därför behöver dörrarna vara fria, och vi ska således undvika att stå packade som sillar vid dörrarna. Stå helst längre in i kyrkan där det finns utrymme. Låt föräldrar med små barn enkelt kunna använda dörrarna om de behöver. Angående när det är olämpligt, om ej nödvändigt, att gå in och ut, se ”När ska man stå och sitta?”
Läppstift och läppglans
Det ser väldigt illa ut med läppstift som smetats ut på ikonerna, på kors, på nattvardsskeden, på prästens eller biskopens hand. Handmålade ikoner har ibland förstörts av läppstift, och fastän kors och sked vanligen rengörs efter gudstjänsten är det inte särskilt hänsynstagande till de som står efter dig i kön. Hur ska man tänka om läppstift och läppglans? Om du måste ha det på dig, torka då av dina läppar noga innan du vördar korset eller något annat… Du kan också begrunda att Gud, som är den ende vi står inför under liturgin, inte bryr sig om din yttre skönhet utan ser till hur du smyckat din själ med ödmjukhet, fromhet och goda gärningar.
Att prata i kyrkan
Förutom att inte visa respekt gentemot Gud, som är närvarande, är det också distraherande för andra som försöker be. Denna regel gäller alla gudstjänster i kyrkan, även när prästen hör bikt innan liturgin. Om man måste säga något kan man göra det kortfattat och tystlåtet. Det är bättre att spara samtal och konversationer till fikat efteråt, och då bjuda in alla, nya och gamla, till gemenskapen.
Mobiltelefoner och kameror
Se till att stänga av din telefon (eller åtminstone ställa in tyst läge) innan du går in i kyrkan. Få saker är så störande och pinsamma som en hög och ljudlig mobilsignal mitt under bönen eller predikan. Det är fullständigt olämpligt att sms:a, ringa eller spela på telefonen när du är i kyrkan. Avstå att låta dig distraheras, om det inte råder nödläge. Vad gäller fotografering under gudstjänsterna är det brukligt att be prästen om tillåtelse innan. Blixt brukar inte användas. Under vigslar har man ofta hyrt in en professionell fotograf, varför de övriga gästerna kan avstå från att fotografera. Vid begravningar ska man inte fotografera om man inte fått tillåtelse av värdfamiljen.
Att kyssa biskopens och prästens hand
Det korrekta sättet att hälsa på en biskop eller präst är att be om dennes välsignelse och kyssa hans högra hand. Hur gör man då? Närma dig biskopen eller prästen med din högra hand vilande i din vänstra (handflatorna uppåt) och säg ”välsigna fader” (”välsigna herre” om det är en biskop). Detta är det traditionella, och det är inte korrekt att skaka hand med biskopen eller prästen. När du fått ta emot välsignelsen är det Kristus själv som välsignar dig genom prästens eller biskopens hand, och därför kysser vi deras högra hand efteråt. Vem skulle inte vilja ta emot Kristi välsignelse när den erbjuds?
Klädd för gudstjänst
Förr i världen tog man på sig ”söndagsrock och söndagskjol”, som vi sjunger i visan. Man tog det finaste man hade att klä på sig när man skulle till kyrkan. Idag råder dock en ganska annorlunda kultur kring klädsel i vår del av världen, där man ofta betonar en avslappnad inställning: ”Kom som du är!” Gud kräver förvisso inte av oss att vi ska ”klä upp oss” för honom (som om han skulle imponeras av vårt yttre). Dock kvarstår det faktum att vi, som Kristi efterföljare i livets alla områden, uppmuntras att frambära ”vårt bästa” till Kristus som offergåvor, och inte bara ”det som blivit över” (jfr. Kain och Abel). Vår klädsel bör således vara hel och ren, med klädval som visar respekt för kyrkan som heligt rum och för våra syskon i tron. Vår klädsel ska inte störa de övriga gudstjänstbesökarnas bön eller utgöra hinder för dem på något sätt. Detta gäller såväl för kvinnor som män.
Det är bättre att komma till kyrkan, än att låta sig hindras av eventuella kläder. Om du till exempel kommer direkt från jobbet och bär arbetskläder ska inte det utgöra hinder för dig att delta på gudstjänsten. Kom ihåg: du kommer inte till kyrkan för att folk ska se dig, utan för att stå inför Gud. Låt det avgöra ditt klädval.
Huvudduk?
Det är tradition i många ortodoxa kyrkor att kvinnor bär huvudduk under gudstjänsten, men vår tids praxis ser väldigt olika ut beroende på vilken del av världen du befinner dig. Därför är huvudduk inget som anbefalles eller påtvingas i vår församling.
Göra korstecken
Den som kommer till kyrkan märker att olika människor gör korstecknet vid olika tillfällen. Till viss mån är det också personlig preferens som avgör när du gör korstecknet, det är inte dogmatiskt så att säga. Dock förekommer tidpunkter under gudstjänsterna då det är lämpligt att göra korstecknet (tummen, pekfingret och långfingrets spetsar förs samman, och ringfingret och lillfingret viks ned mot handflatan: man vidrör pannan, magen, höger och vänster axel):
⁃ Gör korstecken: När du hör en åkallan av den Heliga Treenigheten (Fadern, Sonen och den Helige Ande); före du vördar en ikon, evangelieboken, korset; när du välsignas genom en ikon, ett kors, evangelieboken, eller kalken; när du kommer till- och lämnar kyrkan; när du går framför
altaret.
⁃ Gör inte korstecknet (utan böj bara huvudet): när du välsignas genom celebrantens hand (somvid “Frid med er alla”), eller beröks. När man tar emot välsignelsen från en biskop eller präst gör man inte korstecknet innan. Om du är ortodox kristen bör du avstå från att göra korstecknet direkt efter att du tagit emot eukaristin, så att du inte råkar slå till kalken av misstag.
Mellanmål för barn
Föräldrar tar ofta med sig lite mellanmål eller snacks för sina yngre barn för att de ska vara sysselsatta och lugna i kyrkan. Detta går givetvis bra, så länge det sker diskret och tyst, och föräldrarna själva städar upp efter sina barn. Omkring 4 års ålder brukar det inte längre behövas, och några år därefter kanske barnen till och med är redo att prova den eukaristiska fastan, eller i alla fall prova att äta en lite mindre frukost på söndag morgon. För de barn som behöver något i magen under gudstjänsten ber vi föräldrarna undvika att mata dem i kön till nattvarden, då de bör närma sig eukaristin utan mat i munnen. Att tugga tuggummi är aldrig lämpligt i kyrkan, vare sig man är barn eller vuxen. Det må vara lockande att hålla barnen sysselsatta under gudstjänsterna så att de förblir lugna, men vi måste också tänka på att de med är där för att tillbe, på det sätt de kan. Vårt mål är att lära barnen hur man tillber och göra dem hemmastadda i kyrkan och gudstjänsten. Man bör undvika elektroniska distraktioner som smartphones eller paddor, och göra vad man kan för att barnen ska lära sig bön och uppmärksamhet i Guds hus.
Avslutande ord
Vår svenska kultur är väldigt avslappnad, kanske rentav fullkomligt relativiserad, vad gäller saker som hur man klär sig, musik, språk, värden, moral, nöjen och livet i stort. Mycket av detta återspeglar en strävan att ”nedgradera” livet från den höga kallelse Gud givit det. Vi bör inte låta denna vår kulturella tendens påverka vår kristna fromhet, tro och praxis, vare sig i kyrkan eller hemma. Det mesta som rör vett och etikett i kyrkan grundar sig på vanligt sunt förnuft och respekt för Gud och våra medmänniskor. Vi kommer till kyrkan för att tillbe Helig Treenig Gud. Prästen utropar: ”Stig fram, i gudsfruktan, tro och kärlek.” Om vi helt enkelt har detta sinnelag i våra liv och när vi tillber tillsammans kommer det också medföra allt gott vad gäller vett och etikett.