På den kananeiska kvinnans söndag lär vi oss att be uthålligt och med ödmjukhet. Vi kan också lära oss den allomfattande bönen “Herre, förbarma dig!” som kan följa med oss i hela vår vardag, och som hjälper oss möta allt som når oss med själsro och tillit till Gud.
I Lukas 12:8-12 säger Jesus bland annat: “den som hädar den heliga anden får inte förlåtelse.” Dessa ord har skapat oro hos många. I denna predikan förklarar fader Mikael hur vi kristna ska förstå Herrens undervisning, och att vi som samarbetar med Gud till vår frälsning inte behöver vara rädda.
Av tio spetälska som ber Herren Jesus om att bli botade kommer bara en tillbaka, prisar Gud och faller ner inför Jesus i tacksamhet. Vad lär det oss? Predikan utifrån Lukas 17:12-19.
Idag firar vi Kristi födelse som människa. Han föddes på en verklig geografisk plats, nämligen i den lilla obetydliga staden Betlehem i Juda land. Redan det är ett under och en nåd. Men han föds också i vår mitt varje gång vi firar liturgin, då fatet på vilket Lammet vilar är det liturgiska Betlehem. Slutligen bereder vi plats åt honom att födas i vårt hjärtas Betlehem när vi tar emot honom i eukaristin. Allt detta ger trefaldig anledning till att utropa: Kristus föds! Lovsjung honom!
“En man skulle ha en fest och bjöd många gäster”, (Luk 14:16-24). Det är Gud som bjuder till fest, flottare än nobelfesten, och det sker varje söndag i liturgin. Genom Jesu nåd bjuds vi till den himmelska festen när Herren möter oss i Eukaristin. Men måtte vi inte prioritera bort inbjudan på grund av jordiska omsorger, eller förminska vår kärlek till honom som gjort allt för oss!
Vad är det med fariséernas och de skriftlärdas ständigt återkommande bråk med Jesus om sabbaten egentligen? För att förstå det måste vi förstå vad sabbaten är, vad Gud önskar med den, vad den förebådar, och hur den kom att förvanskas av de judiska ledarna. Med utgångspunkt i Jesu botande av kvinnan med en sjukdomsande (Luk 13:10-17) predikar fader Mikael om Kyrkans, det sanna Israels, förståelse av sabbaten.
Fader Mikael predikar över liknelsen om den rike dåren (Luk 12:16-21). Han var en man utan vare sig tacksamhet till Gud eller barmhärtighet med sina medmänniskor. Han älskade bara sig själv. Fröet till egoistisk kärlek finns i varje människa, och vi kan lära oss känna igen det och på så vis motverka den lasten. Genom vaksamhet över hjärtat kan vi lära oss älska Gud och vår nästa.
I liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37) lär vi oss mycket: vad vi ska göra för att få evigt liv, vilken som är vår kärleks källa, och vem som är den ende människoälskande.
I Sverige har vi just firat Allahelgonadagen, och därför passar det bra att vi läser om hur Jesus handskas med döden i dagens evangelietext (Luk 8:41-56). Den människa som är begränsad till denna världens sekulära syn på tillvaron skrattar Jesus – och oss – i ansiktet när han påstår att “flickan bara sover”. Men med Jesus har vi ett hopp som når långt förbi allt vad denna världen kan erbjuda för hoppfull chimär. Vårt hopp i Kristus för oss bortom graven till gemenskapen med Gud, och sant liv i evighet.
Tycker du om att lyssna till dessa predikningar? Betygsätt gärna kanalen på den podd-tjänst i vilken du lyssnar.
Kristi makt över demonerna i den besatte mannen (Luk 8:26-39) är också en berättelse om hur Guds Son blev människa för att befria oss människor från allt demoniskt inflytande. Han har vunnit segern, och likt den besatte kan vi bli friska och fria: vi kan åter bli “vid våra sinnen” och iklädda nya kläder (v. 35). Den nya klädnaden är Kristi renhet och rättfärdighet, ja, Kristus själv (Gal 3:27). Må vi leva aktivt i detta nya liv, och inte genom att försumma liturgin och bönen försätta oss själva i gyttja och hopplöshet. Må vi lämna livet bland gravarna och leva i Kristi ljus.