När Jesus botar den blindfödde mannen (Joh 9:1-38) skänker han honom inte bara fysisk syn, utan också trons blick. Det är på så vis som Skaparen fullbordar sin skapelse. Men de som menar sig se, nämligen fariséerna, förblir blinda trots att världens ljus skiner mitt inför deras ögon.
Fader Mikael talar också kort om frågan kring om Gud straffar barn för deras föräldrars synder.
Vad innebär det när Jesus säger till Fotini, kvinnan vid Sykars brunn, att “den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha” (ur Joh 4:5-42)? Och spelar det någon roll om Jesus sitter “vid” eller “på” brunnen? Evangelisten Johannes förmedlar på ett subtilt sätt att Jesus, det nya templet, är den sanna tillbedjans plats. I hans Kyrka frambärs tillbedjan i kraft av den Helige Ande. Hör mer om det i denna predikan.
Hur hänger dagens evangelietext (Joh 5:1-15) ihop med frågan om Gud och det onda, det klassiska teodicéproblemet? Mannen vid Betesdadammen “hade ingen människa” som kunde hjälpa honom? Men vad är en människa, vem är Människan, och hur hänger det ihop med frågan om lidandets problematik? Om detta handlar denna predikan.
Helige Porfyrios talar ofta om den andliga kampen. Till exempel sade han ”Du kommer inte bli ett helgon genom att jaga bort ondskan. Ignorera ondskan. Om du ser mot Kristus kommer han att frälsa dig” (Sårad av kärlek, 2024, s. 177), och på ett annat ställe framställer han två vägar till helgelse: dels ”den svåra och smärtsamma vägen som innebär kraftfulla utfall mot ondskan, och den enkla kärleksfulla vägen.” Den senare innebär rent konkret, enligt helgonet, att ”öppna en liten glugg [i din själs inre] för att släppa in ljuset så kommer mörkret att försvinna” (Ibid. s. 178-9). Med utgångspunkt i dagens Episteln (1 Petr 5:6-14) och Evangelium (Luk 10:16-21) predikar fader Mikael om den andliga kampens enkla väg.
Aposteln Thomas fick vidröra något aldrig tidigare skådat, nämligen den förhärligade fullkomnade mänskliga naturen, när han rörde vid Kristi sår (Joh 20:19-31). Av sin människokärlek lät Kristus honom göra det utan att förgås, precis som han låter oss smaka den himmelska födan i den heliga eukaristin.
På palmsöndagen firar vi Jesu intåg i Jerusalem, Messias ankomst till den heliga staden (Joh 12:1-18). Vad för slags Messias är Jesus? en som kommer “ridande på en åsna”, en ödmjuk konung. De heliga fäderna tolkar Jerusalem på många olika sätt. Dels den konkreta staden i sig, dels Guds Kyrka som det nya Jerusalem, men också den troendes själ som det inre Jerusalem. Vad innebär det då att Messias, Jesus, rider in i vår själ? Och hur hälsar vi honom in där? Om det handlar denna predikan.
Den femte söndagen i fastan kallas heliga Maria av Egyptens söndag, och i evangelieläsningen ger Herren oss vår målbild för fastans asketiska kamp: “den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark 10:32-45). Askesens mål är tjänande kärlek till Gud och sin nästa.
Heliga Maria av Egypten är ett vackert exempel på omvändelsens skönhet och hopp. Ingen bör förtvivla, för omvändelsen ger oss alltid en väg mot Gud. Heliga Marias omvändelse var dock inte bara för hennes uppenbara synd och last, utan gick verkligen på djupet. Därför ska den som tror sig vara färdig med omvändelsen ta henne som exempel och alltid gå ett varv djupare. Vid varje nytt djup möter Gud med sin kärlek.
Denna lördags predikan hämtar teman från såväl episteln (Hebr 6:9-12) som evangeliet (Mark 7:31-37). Fader Mikael framhåller det faktum att Gud inte är orättvis, men att vi människor gärna projicerar våra mänskliga förväntningar på honom och därmed lurar oss själva. Gud är dock inte orättvis, han är trofast. När vi klamrar oss fast vid hans trofasthet har vi gott hopp och frimodighet.
På midfastosöndagen ärar vi korset, dels genom en procession i kyrkan, men framförallt genom att låta det vara kompass och vapen i vårt liv. Herre säger själv: “Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig” (Mark 8:34-9:1). Redan innan Kristus dött på korset är alltså korset vägen till frälsning! Men hur och varför? Det handlar denna predikan om.
Den lame mannen bärs av fyra vänner till Kristus för att få läkedom och frälsning (Mark 2:1-12). Vem vill inte ha sådana vänner, som gör allt för att hjälpa sin vän? Men det finns dåliga vänner och goda vänner. Hur känner vi igen dem, och vilka ska vi odla vänskapen med?