Predikan om när Jesus botar den blindfödde mannen (Joh 9:1-38), och hur dennes tro fullkomnas successivt. Även något om hur högmodet hindrar tron att växa, men att ödmjukheten är grundval för varje andligt husbygge.
Den lame mannen i söndagens evangelietext (Joh 5:1-15) lär oss om ett världsligt och sekulärt perspektiv på tillvaron. Ett perspektiv som uppehåller sig vid det jordiska, och inte förmår lyfta blicken till den andliga verklighet som Kristus uppenbarar. I detta gör han sällskap med flera andra i evangelierna: Nikodemus, den samariska kvinnan, folkhopen i Johannesevangeliet kapitel 6. Men när Jesus talar och befaller, då förmår vi lyfta blicken och se tillvaron med hans blick. Då kan vi se bortom sekulära perspektiv och jordiska omsorger, och bli sant upplysta. Ännu idag hör vi Kristi röst ljuda i Kyrkans heliga tradition, och som ortodoxa kristna är vårt andliga liv avhängigt av om vi förmår lyssna till Herrens röst i hans Kyrka.
Josef från Arimatea och de myrrabärande kvinnorna (Mark 15:43-16:8) är exempel på människor som kommit i olika timmar. Josef kom i den elfte, de myrrabärande kvinnorna arbetade från första timmen. Båda får sin lön av Herren i samband med uppståndelsen.
På Palmsöndagen (Joh 12:1-18) hör vi om hur Maria smörjer Jesu fötter, Judas förargas över vad han anser vara “slöseri”, och de hebreiska barnen hälsar Jesus när han rider in i Jerusalem på en åsna. Dessa tre teman ger oss något att begrunda även idag: att tillbe Gud förbehållslöst, att inte tappa modet när högt uppsatta ledare sviker Gud, och att hälsa Jesus med barnasinne i djup ontologisk bemärkelse.
Första söndagen i fastan kallas för ortodoxins seger, och vi firar den sedan 800-talet, då Kyrkan slutligen besegrade den teologi som var fientlig till ikoner. Men vad är en ikon? Eller, rättare sagt, vem är en ikon? Denna predikan undervisar om att ikoner är långt mycket mer än vackra bilder. De är ikoner av ikoner av honom som är Ikonen.
Söndagen dagen före stora fastan inleds kallas för Förlåtelsens söndag. I evangelieläsningen (Matt 6:14-21) hör vi Herren Jesu ord: “Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.” Men vem kan förlåta på det viset? Så ofta vill vi istället ta rätten i egna händer. Dock förblir förlåtelsen grundläggande för sant kristet liv. Detta är denna söndags radikala budskap: Förlåtelsen är lika fundamental som svår, och den är Guds rikes eskatologiska frö.
Evangelietexten denna söndag talar om Människosonens återkomst i härlighet (Matt 25:31-46). Då ska alla människor uppstå från de döda, och Kristus ska hålla dom. Detta är omvittnat i Gamla testamentet, och är en lika fast lära i Kyrkan som den om Guds barmhärtighet. Men, som man säger, inte ens Gud kan frälsa den som inte omvänder sig till honom. Denna predikan handlar om domen, om varför och till vilket öde människan skapades, och om vad som karaktäriserar de rättfärdiga och de orättfärdiga.
Liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11-32) är hela evangeliet i kortformat. I berättelsen om sonen som tar ut sitt arv i förskott ser vi Adam och Eva som brådmoget sträcker sig efter vad de blivit utlovade men inte är redo för ännu. Istället för samarbete med Gud till frälsning och gudomliggörelse försöker sonen sig på att gudimliggöra sig själv genom att följa sina impulser. Dock, oavsett hur tragiskt detta egoistiska och otacksamma fall är, så är Faderns barmhärtighet och bemötande själva huvudpoängen i texten.
Liknelsen om publikanen och farisén (Luk 18:10-14) lär oss inget nytt, egentligen, sett till Bibelns vittnesbörd. Likväl är det en läxa som vi gång på gång behöver höra: ödmjukheten är en gudomlig frälsande dygd. Högmodet är en djävulsk förbannad last. När vi nu närmar oss stora fastan inför påsk måste vi lyssna och lära: må vi sträva efter ödmjukheten som kommer av omvändelse till Gud.
“Kärleken till pengar är roten till allt ont” (1 Tom 6:10). Sackeus älskade pengar. Hans liv var inriktat på jordisk njutning. Ändå fanns en gnutta längtan hos honom att se Kristus. Denna lilla ljusglimt påminner oss om att kristna aldrig kan tappa hoppet. “Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat” (Luk 19:10).