Den gamla barnsången “När det stormar…” gör sig påmind vid läsningen av denna lördags evangelium (Joh 6:14-27). De heliga ser en bild av Kyrkan i lärjungarnas båt, som befinner sig mitt i stormen på sjön, likt Kyrkan befinner sig mitt i den stormande världen. Folken rasar, folkens ledare strider mot Kyrkan, irrlärorna piskar mot hennes skrov. Men lärjungarnas uppgift är att hålla skutan flytande. Herrens uppgift är att stilla stormen.
Vad är meningen med livet? Vad gör vi ens här? Många har svarat på dessa frågor, men svaren är ofta lika hopplösa som vilseledande för oss människor. Kristus är världens enda hopp. Han är den som skapade oss, och till honom är vi ämnade. Syftet är varken nyandlighet, hedonimsm, beroende eller humanism. Syftet med allt är Kristus. Inte som idé eller enbart andlig verklighet, utan såsom uppstånden, så konkret att helige Thomas kunde sticka fingrarna i såren på hans händer (Joh 20:19-31). Den härlighet han ägde då, den väntar oss vid uppståndelsen, genom Guds människokärlek.
I helige Markus evangelium (9:17:31) läser vi om en desperat pappa som har fört sin son, som är besatt av en ond ande, till Jesus. I pojkens beteende kan vi se vår egen själs utsatthet för den Ondes alla konster och ogärningar ännu idag. Men även Kristi läkande mirakel som han utförde då har sin relevans ännu idag: Ortodoxa Kyrkan är nämligen fortsättningen på Kristi strid mot demonerna.
På korsärandets söndag läser vi om korsets helt centrala plats i hela skapelsen, i Kyrkans liv och i varje troendes liv. Korset är dock en dårskap för många: för heretiker, muslimer, rationalister och humanister. Men om Kyrkan skulle överge sin förkunnelse om korset skulle hon samtidigt förlora allt hopp.
Liknelsen om talenterna, som är dagens evangelieläsning (Matt 25:14-30), handlar om den yttersta domen. En talent är ett antikt mynt, men har kommit att få betydelsen av gåvor och förmågor i allmänhet. Att förvalta sina talenter väl förutsätter att man är fri; att man investerar dem; att det finns en marknad och att man därmed tar vissa risker. Kristina är döpta, och därmed fria i Kristus. Kristna kan investera sina talenter på en mångfald olika sätt. Kristna har en marknad, eftersom Djävulens planekonomi skapat en enorm efterfrågan på dygd. Kristna tar också risker, eftersom Djävulen – som vill att alla ska vara jämlika i lidelser och synd – alltid motarbetar den som vill excellera i dygden.
I dagens epistel (1 Tim 1:15-17) säger Paulus att han är “den störste av syndare”. Det är också med de orden vi ber inför nattvarden. Paradoxalt nog är dessa ord hoppfulla, men frågan är hur? Fader Mikael predikar om syndamedvetenhetens hoppfullhet när den är förankrad i ödmjukhet, och om risken med att alltid skylla på andra och annat för de synder man givit sitt medgivande till i sitt eget hjärta!
Vart ska du bära fram ditt tacksägelseoffer? I templet i Jerusalem? Templet på berget Geressim? Andra slags tempel i andra tider? Jesus botar de tio spetälska (Luk 17:12-19), en bild för hans botande av människans synd. En återvänder för att tacka och tillbe honom i ande och sanning. Hur kan vi ta efter denne botade samarit i vår tid?
Kvinnan med sjukdomsande i evangeliet (Luk 13:10-17) reser genast sig upp efter att Jesus talat till henne och lagt sina händer på henne. Denna Kristi handpåläggning är aktiv ännu idag, genom prästens handpåläggning vid t.ex. bikten. Hör hur Kristus alltjämt verkar i sin Kyrka!
Lördagens texter är hämtade från 2 Kor 11:1-6 och Luk 9:57-62. Paulus uppmanar Korinthierna att inte följa någon annan Jesus än den han predikar. Det är en uppmaning som är lika viktig för oss idag. Jesus undervisar i evangeliet om kraven som följer av att vara hans lärjunge, där överlåtelse är ett framträdande tema.
Aposteln Johannes säger: “Vi älskar därför att han [Gud] först älskade oss.” I liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37) får vi förklarat hur Guds kärlek når oss genom Sonens inkarnation till människans frälsning. I ljuset av denna kärlek är vi också kallade att älska som Kristus: “Gå du och gör som han”.