I dagens evangelietext säger Jesus: “Människosonen är sabbatens herre” (Luk 5:1-10). Vad innebär det? Vid en kronologisk läsning av Skriften är det lätt att gå vilse, och hamna i judaiserande tolkningar, men med en Kristologisk läsning får vi chans att se hur Lagens skuggbilder fullkomnas i Kristus! I Kristus fullkomnas sabbatsbudet, och det får konsekvenser för oss kristna i hur vi lever våra liv här och nu.
I liknelsen om såningsmannen (Luk 8:5-15) beskriver Herren dispositionen i olika människors hjärtan. Ett är hårt, ett är stenigt. Ett är fyllt av tistlar, och ytterligare ett är god ren jord. Vad gör det att ena hjärtat är på ett visst sätt och det andra på ett annat? Och är det hjärtat som inte kan bära frukt för alltid dömt till ett sådant tillstånd, eller kan man mjuka upp marken med fukt och gödsel på något vis? Om detta handla föreliggande predikan.
Vad är det att vara människa? Svaret är att människan inte kan reduceras till en biologisk massa eller ett moraliskt djur. Att vara människa är att bli gudomliggjord, det är vår naturliga kallelse. När människan försöker nå dit på egen väg hamnar hon i olika diken. I dagens evangelieläsning (Luk 6:31-36) ger Herren Jesus den undervisning som krävs för att nå målet.
Det är skillnad på vår bild av Gud, och hurdan Gud verkligen är, alltså hur Gud har uppenbarat sig för oss. Gud uppenbarar sig för oss genom skapelsen, Bibeln, den heliga Traditionen, men framförallt i och med Gud Sonens inkarnation, hans människoblivande. Idag har vi fått höra Sonen tala om skälet till detta människoblivande (Joh 3:13-17), och detta tal avslöjar hurdan Gud är.
Herrens liknelse om de onda vingårdsarbetarna (Matt 21:33-42) har relevans ännu idag. Guds Israel är Kristi Kyrka, och även vi förväntas frambära välsmakande frukt: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Detta livet är givet för oss för att odla denna frukt, och inte törne.
Vad innebär det när Jesus säger till Fotini, kvinnan vid Sykars brunn, att “den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha” (ur Joh 4:5-42)? Och spelar det någon roll om Jesus sitter “vid” eller “på” brunnen? Evangelisten Johannes förmedlar på ett subtilt sätt att Jesus, det nya templet, är den sanna tillbedjans plats. I hans Kyrka frambärs tillbedjan i kraft av den Helige Ande. Hör mer om det i denna predikan.
Sackeus omvändelse är lika oväntad som den är uppmuntrande (Luk 19:1-10). Fastän Sackeus var tullindrivare, och därmed avskydd av alla, såg Jesus vad som försiggick i hans hjärta. När han gick hem till honom mumlade de som stod runtomkring förargat: “Han har tagit in hos en syndare!” Detta, att döma sin nästa, är en av de svåraste synderna som vi kan begå! Varför? Ja, det förklarar fader Mikael i denna predikan.
Helige Antonios är en av våra största förebilder i det asketiska arbetet. Han fick en djup ödmjukhet och kärlek från Gud, eftersom han hörsammade Kristi undervisning och lära. Om vi lyssnar till Kristi undervisning denna lördag (Luk 6:17-23) kan även vi stå djupt förankrade i samma ödmjukhet och kärlek. Herren säger: ”Saliga är ni som är fattiga”, ”saliga är ni som hungrar”, ”saliga är ni som gråter” och ”saliga är ni när människorna hatar och hånar er” för Människosonens skull. Vad kan vi lära oss av dessa bud?
Söndag efter Teofania (Matt 4:12-17) tog vi emot tolv personer i Kyrkans gemenskap genom dop och myrrasmörjelse. Fader Mikael predikar om varför vi döper, vad dopet är och vad som händer med den som döps.
Jesus berättar en liknelse vid en måltid hos en farisé (Luk 14:16-24). Liknelsen handlar om människor som bjuds till en festmåltid, men som tackar nej. Istället bjuder arrangören in andra gäster. Läser man denna text i dess kontext av hela kapitel 14 ser man att de som först bjuds in visar sig sakna barmhärtighet, ödmjukhet och givmildhet. I avsaknad av dessa dygder går de miste om festen, och det är en sanning som är lika sann idag som den var då Jesus berättade den.