Matteusevangeliet 14:22-34. När Petrus släpper Jesus med blicken och ser på stormvågorna omkring sig sjunker han. Han bjuder in stormen i sitt hjärta, och den jagar ut tron och tilliten till Gud. Samma sak gäller för oss: När vi slöpper Kristus med blicken bjuder vi in sådant som drar oss ner i förtvivlans och otrons djup. Ergo: i allt – håll trons blick stadigt på Herren Jesus Kristus.
När vi nu firar apostlafurstarna Petrus och Paulus (29/6) lär vi oss vad Gud kan göra med bristfälliga människor. Petrus var en obildad, ivrig och inte särskilt eftertänksam person som dessutom förnekade Jesus tre gånger. Paulus var en som förföljde de kristna och såg på med gillande när martyren Stefanus stenades. Herren Jesus Kristus upprättade och förvandlade dem båda till att bli hans främsta apostlar. Om vi lever i samma omvändelse som dessa båda har vi gott hopp om Guds nåd – och kanske också om att få vara hans redskap i denna värld!
Den som vill vara ett barn till vår himmelske Fader behöver “älska sina ovänner och be för dem som förföljer oss” (jfr. Matt 5:42-48). Att älska på detta vis är det som särskiljer kristna från världens barn. Men vem kan älska så? Det måste vi få Guds hjälp till.
I och med den helige Andes nedstigande över Kristi Kyrka på pingstdagen är Guds frälsningsverk fullbordat. Objektivt sett har Gud gjort allt för att öppna vägen till frälsning för oss. Nu får vi samarbeta med Andens nåd och kraft på vår frälsning. Platsen där detta samarbeta mellan oss och Gud sker är i Kyrkan, och delaktigheten i denna livgivande Andes kraft skänks oss genom dopet och myrrasmörjelsen – inseglet på den helige Andes gåva.
Denna söndag firar vi de 318 fäderna vid det första ekumeniska konciliet i Nicea år 325. Vad vi tror spelar roll, och hur vi uttrycker oss är inte hårklyverier eller filosofisk spekulation, utan en fråga om att bevara förkunnelsen av det glada budskapet – evangeliet – oförminskat och oförstört. Denna vår tro, som konciliefäderna försvarade, grundar sig på inget mindre än mötet med Gud Sonen inkarnerad, Herren Jesus Kristus. Honom som de hört, känt, rört vid, det är vad som är grunden för vår tro: erfarenheten av Herren
I denna lördags evangelieläsning talar Jesus om vad som kännetecknar en sann tro: “Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar” (Joh 8:31-42). Tro och gärningar hänger intimt samman, så mycket att en tro utan gärningar är död (Jak 2:20). Om nu gärningarna är så viktiga för tron, hur ska vi då – som ju syndar dagligen – inte drabbas av förtvivlan vid insikten om vårt tillstånd? Genom insikten om att omvändelsen och bikten hör till de bud som Kristus givit oss, och trohet till honom innebär att leva aktivt i dessa båda.
Predikan på den lame mannens söndag (Joh 5:1-15). Kristus kommer för att fullborda det gamla förbundets skuggbilder med det som är bättre: sin egen överflödande kraft, nåd och barmhärtighet. Vi får del av Kristi livgivande kraft genom det nya förbundet i hans blod, genom dopet, myrrasmörjelsen och eukaristin. Allt detta förebådas i det mirakel som beskrivs då den lame mannen vid Betesda-dammen botas.
Myrrabärerskorna och Josef från Arimatea (Mark 15:43-16:8) fick lön för sin möda, fastän de förra arbetat sedan första timmen och den senare bara sedan elfte timmen. Josef kastade bort den fåfänga och människofruktan som tidigare höll honom tillbaka, och fick därför bereda en grav för Kristus, en grav som skulle bli “skönare än paradiset”. Myrrabärerskorna älskade Kristus ända in i döden, och som lön blev de de första att förkunna uppståndelsens glada budskap, och blev apostlarnas apostlar.
Korset, som vi ärar denna midfastosöndag (Mark 8:34-9:1), var uppfunnet som ett redskap för tortyr. Dess syfte var att åsamka den dödsdömde maximal smärta, utdraget lidande och total förnedring. Idag är det en symbol för Kristi seger som vi pryder våra kyrkor och hem med, och som vi bär runt halsen. Korset är, för oss kristna, det som ger oss hopp. Vår tro syftar inte till att låta oss undslippa lidande och prövningar, eller skänka oss jordisk framgång, utan att genom korset förvandla lidandet till härlighet – i Jesu efterföljd. Därför ärar vi korset.
På den första söndagen i Stora fastan, kallad ortodoxins seger, firar vi ikonernas plats i Kyrkan som insegel på den rätta och livgivande tron. I alla tider har Kyrkan tagit strid mot falsk lära, sk. heresi. Den onde reser upp samla gamla heresier även i vår tid, fast med nya namn och i ny skepnad. Därför kan vi glädja oss åt att Ortodoxa Kyrkan, med Guds hjälp och nåd, bevarat den sanna tron intakt.