På Palmsöndagen (Joh 12:1-18) hör vi om hur Maria smörjer Jesu fötter, Judas förargas över vad han anser vara “slöseri”, och de hebreiska barnen hälsar Jesus när han rider in i Jerusalem på en åsna. Dessa tre teman ger oss något att begrunda även idag: att tillbe Gud förbehållslöst, att inte tappa modet när högt uppsatta ledare sviker Gud, och att hälsa Jesus med barnasinne i djup ontologisk bemärkelse.
Med utgångspunkt i heliga Maria av Egyptens liv och omvändelse predikar fader Mikael om den mänskliga sexualitetens rätta plats och bruk.
På korsärandets söndag hör vi Jesus säga: “Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig” (Mark 8:34-38). Korset vi har att bära är frivilligt. Det är tungt. Det är vår frälsning.
Första söndagen i fastan kallas för ortodoxins seger, och vi firar den sedan 800-talet, då Kyrkan slutligen besegrade den teologi som var fientlig till ikoner. Men vad är en ikon? Eller, rättare sagt, vem är en ikon? Denna predikan undervisar om att ikoner är långt mycket mer än vackra bilder. De är ikoner av ikoner av honom som är Ikonen.
Söndagen dagen före stora fastan inleds kallas för Förlåtelsens söndag. I evangelieläsningen (Matt 6:14-21) hör vi Herren Jesu ord: “Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.” Men vem kan förlåta på det viset? Så ofta vill vi istället ta rätten i egna händer. Dock förblir förlåtelsen grundläggande för sant kristet liv. Detta är denna söndags radikala budskap: Förlåtelsen är lika fundamental som svår, och den är Guds rikes eskatologiska frö.
Liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11-32) är hela evangeliet i kortformat. I berättelsen om sonen som tar ut sitt arv i förskott ser vi Adam och Eva som brådmoget sträcker sig efter vad de blivit utlovade men inte är redo för ännu. Istället för samarbete med Gud till frälsning och gudomliggörelse försöker sonen sig på att gudimliggöra sig själv genom att följa sina impulser. Dock, oavsett hur tragiskt detta egoistiska och otacksamma fall är, så är Faderns barmhärtighet och bemötande själva huvudpoängen i texten.
Liknelsen om publikanen och farisén (Luk 18:10-14) lär oss inget nytt, egentligen, sett till Bibelns vittnesbörd. Likväl är det en läxa som vi gång på gång behöver höra: ödmjukheten är en gudomlig frälsande dygd. Högmodet är en djävulsk förbannad last. När vi nu närmar oss stora fastan inför påsk måste vi lyssna och lära: må vi sträva efter ödmjukheten som kommer av omvändelse till Gud.
“Kärleken till pengar är roten till allt ont” (1 Tom 6:10). Sackeus älskade pengar. Hans liv var inriktat på jordisk njutning. Ändå fanns en gnutta längtan hos honom att se Kristus. Denna lilla ljusglimt påminner oss om att kristna aldrig kan tappa hoppet. “Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat” (Luk 19:10).
”Omvänd er, ty himmelriket är nu här”! (Matt 4:17) Detta är de ord med vilka Jesus inleder sin offentliga verksamhet. Johannes förkunnade att himmelriket var nära. Jesus säger att det är här, det har kommit. Dessa korta och kärnfulla ord inbjuder oss att fundera på vad himmelriket och Guds rike är egentligen.
Idag firar vi paradoxernas stora högtid. Hör vad vi sjunger under den stora nattvardsbönen: ”Jag skådar ett förunderligt mysterium: grottan är himmelen, jungfrun kerubernas tron, krubban en härlig plats där Kristus, ofattbar Gud, vilar.” Dessa paradoxer får oss att begrunda vilket ofattbart mysterium som julens budskap innebär.
När vi hör något som tycks oss motsägelsefullt måste vi stanna upp och tänka till. Det är paradoxens pedagogiska syfte. För vad, av allt Gud gjort för människan från världens skapelse fram till den där natten i Betlehem, vad är större, mer generöst, mer självutgivande kärleksfullt, än att låta sig födas av Jungfrun? Inget.