Palmsöndagen (Joh 12:1-18) är ett förebådande om den seger som Kristus vinner över döden, synden och lidandet. Men Palmsöndagen är också inledningen på Kristi lidandes vecka. Kristi seger sker inte enligt världsliga kategorier, utan vinns genom hans fullkomliga kärlek och ödmjukhet. Han är den lidande Konungen, och vi vinner vår seger i hans efterföljd.
När vi firar heliga Maria av Egypten denna söndag lämpar det sig väl att ta upp en viktig fråga: Vad är en kvinna i Guds ögon? Vår samtid kan knappt ens svara på första delen av den frågan, “vad är en kvinna?” Heliga Marias liv vittnar om att Gud alrdig stänger omvändelsens dörr, och att kvinnors helighet inte står efter mäns på något sätt.
När hela skapelsen lovsjunger Gud, Skaparen, tiger jordens son som av en stum ande (Mark 9:17-31) – det är människan i uppror mot Gud. Genom omvändelse till Kristus och genom hennes ursprungliga sysslor hon fick i Edens lustgård, bön och fasta, kan hon åter delta i skapelsens lovsång i det nya Eden, Kristi Kyrka.
Korset, som vi ärar denna midfastosöndag (Mark 8:34-9:1), var uppfunnet som ett redskap för tortyr. Dess syfte var att åsamka den dödsdömde maximal smärta, utdraget lidande och total förnedring. Idag är det en symbol för Kristi seger som vi pryder våra kyrkor och hem med, och som vi bär runt halsen. Korset är, för oss kristna, det som ger oss hopp. Vår tro syftar inte till att låta oss undslippa lidande och prövningar, eller skänka oss jordisk framgång, utan att genom korset förvandla lidandet till härlighet – i Jesu efterföljd. Därför ärar vi korset.
Grunden till allt kristet liv är bönen. Genom bönen lär vi oss att älska, och får ta emot Guds kärlek. Bönen är också vår offergåva till Gud. I dagens evangelium visar Jesus vikten av bön (Mark 1:35-44). Genom bönen kan vi alltid göra våra hjärtan till ett bönens altare, och genom bönen “blir vi som vi umgås”, nämligen gudomliggjorda. Men om vi flyr bönen blir vi tvärtom, icke-människor.
På den första söndagen i Stora fastan, kallad ortodoxins seger, firar vi ikonernas plats i Kyrkan som insegel på den rätta och livgivande tron. I alla tider har Kyrkan tagit strid mot falsk lära, sk. heresi. Den onde reser upp samla gamla heresier även i vår tid, fast med nya namn och i ny skepnad. Därför kan vi glädja oss åt att Ortodoxa Kyrkan, med Guds hjälp och nåd, bevarat den sanna tron intakt.
Denna förlåtelsens söndag hör vi Herrens bud: “om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser” (Matt 6:14-21). Förlåtelsen är fundamental för alla kristna, men också svår. Därför ger Herren oss vägar och hjälpmedel att kunna förlåta. Och den som tillägnar sig denna hjälp blir en Guds rikes medarbetare här på jorden.
Jesus liknelse om publikanen/tullindrivaren och fariséen i templet (Luk 18:10-14) handlar om ödmjukhet i kontrast till självrättfärdighet och självbedrägeri. I denna predikan undersöker fader Mikael bl.a. de bakomliggande faktorerna till att en människa framhåller sig själv på andras bekostnad och bedrar sig själv. Vidare också varför publikanen är rättfärdig enligt Herren.
Denna lördags evangelieläsning (Joh 10:9-16) handlar om Jesus som är den gode Herden. I texten säger Jesus att han har kommit för att “ge liv, ja, liv i överflöd.” Det är ju underbart, men ibland upplever vi inte vår kristna tro riktigt på det sättet. Det kan tyckas handla mer om plikt, osäkerhet, prestationsångest och rent utav yta! Då har något gått fel. Då har vår blick lämnat den gode Herden och hamnat på oss själva. Men Kristus hjälper oss se på honom igen, i hans Kyrka.
Av de tio spetälska som blir botade av Kristus (Luk 17:12-19) är det bara en som vänder tillbaka och tackar och prisar Gud för hans välsignelse och gåva. Vad kan det lära oss om tacksamhet, och vad lär helige Isak Syriern om den välsignelsens kedja som är tacksamhetens följd? Fader Mikael predikar om detta.