Denna lördag fick vi höra om hur Jesus vände sitt ansikte mot Jerusalem (Lukas 9:51-57, 10:22-24, 13:22) för att visa Guds kärlek genom korset. Vi firar också den “icke av människohand gjorda ikonen av vår Herre och Frälsare”, även kallad Mandylion. Det ansikte vi ser på denna ikon visar för oss vem Gud är och hurdan Gud är.
Matteusevangeliet 14:22-34. När Petrus släpper Jesus med blicken och ser på stormvågorna omkring sig sjunker han. Han bjuder in stormen i sitt hjärta, och den jagar ut tron och tilliten till Gud. Samma sak gäller för oss: När vi slöpper Kristus med blicken bjuder vi in sådant som drar oss ner i förtvivlans och otrons djup. Ergo: i allt – håll trons blick stadigt på Herren Jesus Kristus.
När vi nu firar apostlafurstarna Petrus och Paulus (29/6) lär vi oss vad Gud kan göra med bristfälliga människor. Petrus var en obildad, ivrig och inte särskilt eftertänksam person som dessutom förnekade Jesus tre gånger. Paulus var en som förföljde de kristna och såg på med gillande när martyren Stefanus stenades. Herren Jesus Kristus upprättade och förvandlade dem båda till att bli hans främsta apostlar. Om vi lever i samma omvändelse som dessa båda har vi gott hopp om Guds nåd – och kanske också om att få vara hans redskap i denna värld!
Den som vill vara ett barn till vår himmelske Fader behöver “älska sina ovänner och be för dem som förföljer oss” (jfr. Matt 5:42-48). Att älska på detta vis är det som särskiljer kristna från världens barn. Men vem kan älska så? Det måste vi få Guds hjälp till.
I och med den helige Andes nedstigande över Kristi Kyrka på pingstdagen är Guds frälsningsverk fullbordat. Objektivt sett har Gud gjort allt för att öppna vägen till frälsning för oss. Nu får vi samarbeta med Andens nåd och kraft på vår frälsning. Platsen där detta samarbeta mellan oss och Gud sker är i Kyrkan, och delaktigheten i denna livgivande Andes kraft skänks oss genom dopet och myrrasmörjelsen – inseglet på den helige Andes gåva.
Denna söndag firar vi de 318 fäderna vid det första ekumeniska konciliet i Nicea år 325. Vad vi tror spelar roll, och hur vi uttrycker oss är inte hårklyverier eller filosofisk spekulation, utan en fråga om att bevara förkunnelsen av det glada budskapet – evangeliet – oförminskat och oförstört. Denna vår tro, som konciliefäderna försvarade, grundar sig på inget mindre än mötet med Gud Sonen inkarnerad, Herren Jesus Kristus. Honom som de hört, känt, rört vid, det är vad som är grunden för vår tro: erfarenheten av Herren
Miraklet då Jesus ger ögon och syn till den blindfödde mannen (Joh 9:1-38) handlar om att Jesus uppenbarar vem han är för dem som har trons ögon att se med. Han är densamme som skapade Adam av stoft från jorden i tidens begynnelse, och som nu själv antagit stoft för att frälsa människorna. Miraklet sker för att Gud Sonen ska förhärligas, och hans “ljus av ljus” ska skina över dem som sitter i mörkret på denna jord.
I denna lördags evangelieläsning talar Jesus om vad som kännetecknar en sann tro: “Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar” (Joh 8:31-42). Tro och gärningar hänger intimt samman, så mycket att en tro utan gärningar är död (Jak 2:20). Om nu gärningarna är så viktiga för tron, hur ska vi då – som ju syndar dagligen – inte drabbas av förtvivlan vid insikten om vårt tillstånd? Genom insikten om att omvändelsen och bikten hör till de bud som Kristus givit oss, och trohet till honom innebär att leva aktivt i dessa båda.
Predikan på den lame mannens söndag (Joh 5:1-15). Kristus kommer för att fullborda det gamla förbundets skuggbilder med det som är bättre: sin egen överflödande kraft, nåd och barmhärtighet. Vi får del av Kristi livgivande kraft genom det nya förbundet i hans blod, genom dopet, myrrasmörjelsen och eukaristin. Allt detta förebådas i det mirakel som beskrivs då den lame mannen vid Betesda-dammen botas.
Myrrabärerskorna och Josef från Arimatea (Mark 15:43-16:8) fick lön för sin möda, fastän de förra arbetat sedan första timmen och den senare bara sedan elfte timmen. Josef kastade bort den fåfänga och människofruktan som tidigare höll honom tillbaka, och fick därför bereda en grav för Kristus, en grav som skulle bli “skönare än paradiset”. Myrrabärerskorna älskade Kristus ända in i döden, och som lön blev de de första att förkunna uppståndelsens glada budskap, och blev apostlarnas apostlar.