Det finns många missförstånd idag om kroppen vid uppståndelsen. En del tror att vi kommer uppstå som androgyna könlösa varelser. Andra att kroppen inte ens kommer uppstå – bara själen! Orsaken till dessa missförstånd kan variera, men båda har sina rötter i gnostisk dualism, och uppträder lätt när man kapar kontakten med Kyrkans heliga tradition. Dagens evangelietext (Joh 20:19-31) belyser dock mycket tydligt vår personliga kropps delaktighet i uppståndelsen.
På Palmsöndagen rider Jesus in i Jerusalem på en åsna. Detta är ett uttryck för ödmjukhet. Det är just genom hans totala ödmjukhet som han vinner seger över döden. Om han är vår kung och herre bör vi efterlikna honom och öva oss i samma ödmjukhet, en ödmjukhet som segrar.
På förklaringsberget strålar Kristus av oskapat ljus. I folkhopen (Mark 9:17-31) befaller han demonen med auktoritet. Båda dessa vittnar om Guds seger i Kristus Jesus över denna världens falska furste. Mot denna bakrund inbfinner sig frågan: vem tjänar du? Vem tillber du? Gud eller de onda andarna?
Idag är det förlåtelsens söndag, och är det något vår tid behöver så är det förlåtelse. Men vad är förlåtelse? Det är en praktik, en askes, en profetisk akt. Genom förlåtelsen gör vi Guds rike närvarande ibland oss här och nu. Därför är förlåtelsens söndag steget in i fastan inför påsk.
Lukasevangeliet 15:11-32 berättar Jesus liknelsen om den förlorade sonen. Vad hade hänt om vi berättade den liknelsen, hur hade den låtit då? Vår bild av vem Gud är påverkar hur vi förhåller oss till honom, och hur vi omvänder oss (om ens alls?). Därför är det så viktigt att få höra om den kärleksfulle Fadern.
Kvinnan som kom ut ur Tyros och Sidon för att be Herren Jesus om förbarmande lär oss att ödmjukhet och uthållighet är två dygder som bär oss igenom prövningar. Dessa båda dygder odlas i vardagen alla små göromål. Predikan över dagens läsning: Matt 15:21-28.
Berättelsen om Sackeus i trädet (Luk 19:1-10) och hans möte med Jesus ger en god grund att förstå centrala begrepp som vad synd och ånger innebär i ortodox teologi, och vad ett sant mänskligt liv är tänkt att vara.
Tio spetälska blir botade av frälsaren Kristus, men endast en återvänder och tackar honom med hög lovsång (Luk 17:12-19). Ljudlig och helt överlåten är hans tacksamhet, och den tjänar honom till frälsning! En sådan tacksamhet tjänar som god förebild för oss döpta ortodoxa kristna!
Söndagen före Teofania handlar evangelietexten om helige Johannes Döparen och Förelöparen (Mark 1:1-8). Hans budskap är detsamma som Jesus Kristus: “Omvänd er!” Omvändelsen är helt nödvändig för ett kristet liv, men den är inte dyster och dunkel. På omvändelsen följer en glädje, Guds förlåtelse, den Helige Andes kraft och gudomliggörelsen möjlighet!
Julen är inkarnationens stora högtid, då Gud blev människa för att människan skulle kunna bli gudomliggjord. Vi hälsar varandra så här: “Kristus föds!” och man svarar “Lovsjung honom!” Men må dessa ord inte stanna vid from sed bland kristna bröder och systrar. Hur ska vi kunna göra hela vårt liv till en enda lovsång till honom? Är det ens möjligt?