Ett brev till dem som tar med små barn till kyrkan
Där är du, i kyrkan. Din bebis eller ditt småbarn är oroligt. Kanske till och med lite högljutt. Du försöker tysta dem, men inget hjälper. Du försöker lugna dem med mat eller leksaker, men inget hjälper. Till slut tar du till det sista knep du egentligen inte vill göra: du lyfter upp dem och, inför allas ögon, börjar du gå ut ur kyrkan. Under hela tiden känner du dig lite generad, kanske också lite frustrerad. Du kanske till och med tänker för dig själv: ”Det finns ingen poäng med att komma till kyrkan. Jag får inte ut något av det eftersom jag hela tiden måste ta hand om mitt barn.”
Jag vill att ni – mödrar eller fäder – ska veta hur uppmuntrande ni är för så många! Den äldre kvinnan som ofta känner sig ensam lyser upp av ett leende när hon ser dig kämpa med ditt lilla barn. Hon har varit där själv. Hon vet hur svårt det kan vara, men hon ler eftersom åsynen av det väcker dyrbara minnen. Att se unga föräldrar och deras små barn lyser upp hennes dag; hon kanske just har fått dåliga nyheter om sin hälsa, men att se de ungas livskraft tar bort – om så bara för ett ögonblick – hennes rädslor. Den äldre mannen som alltid verkar vara grinig lägger också märke till dig. Han talar ständigt om hur barn i dag saknar respekt och känsla för det som är gott och sant. Men han ser er – en ung familj – i kyrkan varje vecka. Säkert som klockan kan han räkna med att få se dig och din unga familj. Du ger honom hopp om att Kyrkan kanske ändå inte är dömd, eftersom det fortfarande finns unga föräldrar som älskar Gud tillräckligt mycket för att ta med sina oroliga barn till kyrkan.
Ta med era barn till kyrkan! Om vi inte hör gråt, håller kyrkan på att dö [“If we don’t hear crying, the church is dying”]. Hur svårt det än kan vara för dig som förälder som knappt är vaken, fortsätt att göra det du gör. Du är en uppmuntran, och du ger den goda grund till dina barn som de ska ha och som du bör.
– Okänd författare (hämtad härifrån)
