Den helige Sigfrid av Växjö:

+ Den 15:e i februari månad firar vi minnet av den helige SIGFRID, biskop av SKARA och VÄXJÖ, samt hans systersöner, de tre martyrerna prästen UNAMAN, diakonen SUNAMAN och hypodiakonen VINAMAN.

Sigfrid hörde, i likhet med den helige biskop Unni († 936) som var verksam i Västergötland, till en av de familjer som härstammade från Skandinavien och som utvandrat till Brittiska öarna någon gång på slutet av 800-talet. Själv föddes han under andra halvan av 900-talet. Om hans barndom är föga känt, annat än att hans tilltalsnamn enbart förekommer i det medeltida England hos familjer med nordiskt påbrå.

På grund av den naturliga närheten och den myckna kontakten med de Brittiska öarna fanns det flera kristna i Västergötland redan i början av 900-talet. Vid mitten av samma århundrade kan stora delar av Västergötland räknas som kristnat. Den källa, i vilken kung Olof Skötkonung döptes, är uppkallad efter ett av Irlands största helgon, den heliga Brigida av Kildare [1 feb], vilket är ett av många tecken på den nära kontakten. Även helige Sigfrids missionsgärning har sina rötter i just det iro-skotska missions- och pilgrimsidealet. Helgonet var en missionsbiskop, det vill säga en missionär som vigts till biskop för att kunna grunda kyrkor och konfirmera troende. I tidiga källor om honom kallas han ”ärkebiskop av York”, men ingen ärkebiskop med det namnet finns i det ärkestiftets annaler. Istället tror man att han, i egenskap av missionsbiskop från Brittiska öarna, helt enkelt i det folkliga medvetandet kallades biskop av York, då ju York var den mest kända staden i Danelagen.

Helige Sigfrid kom för första gången till Skandinavien tillsammans med helige Olav Haraldsson [29 juli]. Under sin långa vistelse i England blev helige Olav omvänd till kristendomen och tog med sig flera kristna präster och munkar tillbaka till Norge, bland dem helige Sigfrid. Efter att ha verkat i Norge en tid reste helige Sigfrid tillbaka till England.

Olof Skötkonung, sedermera svärfar till Olav Haraldsson, inspirerades av sin blivande svärsons kristna tro och vände sig till kung Ethelred II i England med önskan om att denne skulle skicka missionärer till sitt Sverige. Biskop Sigfrid, som brann av nit och iver för Kristus och som redan hade viss erfarenhet av de skandinaviska förhållandena tack vare sin vistelse i Norge, beslöt sig att hörsamma kallelsen. Med sig tog han sina systersöner, munkarna Unaman (präst), Sunaman (diakon) och Vinaman (hypodiakon). En engelsk källa nämner att helgonet kunde ”predika för svearna utan tolk”, vilket också kan ha med denna tidigare vistelse i Skandinavien att göra, eller också kunde det bero på hans rötter i dessa trakter.

Till Sverige kom de fyra engelsmännen så småningom efter att först ha avlagt en kort visit hos den engelskvänlige danske kungen Sven Tveskägg, son till Danmarks första kristna kung Harald Blåtand. De begav sig därifrån till södra Sverige och området Värend, närmare bestämt Hagaby, två mil sydväst om dagens Kalmar. De tre systersönerna stannade kvar i Värend för att förkunna evangeliet bland hedningarna där. De lyckades bilda en kristen församling i Växjö. Bland de första som låtit döpa sig lär de inflytelserika ”tolvmännen” ha varit. Det var, enligt Tiohärads lagsaga, representanter och domare för folket i Värend vid denna tid.

Helige Sigfrid fortsatte emellertid själv till Västergötland, närmare bestämt Husaby, där kung Olof residerade. Olof närde en önskan om att själv få bli kristen, något som hans kristna myntprägling tyder på. Var vore väl en bättre plats att besegla denna längtan i dopets heliga sakrament än i det landskap där Kyrkan redan var stark och levande? Helgonet undervisade noggrant kungen och hans hus i den kristna tron, och lät sedermera döpa honom och hela hans hus i Heliga Brigidas källa i närheten av kungens borg. I Husaby anlades också en träkyrka. I likhet med träkyrkan från slutet av 900-talet i Varnhem ersattes träkonstruktionen i Husaby av en kyrka i sten något sekel senare.

Kungen gav Kyrkan gårdar, så kallade ”skötningar”, från vilket hans epitet stammar. Med hjälp av dessa gods kunde stiftet i Skara så småningom växa fram. Konungens dotter Ingegerd lär också ha blivit döpt vid detta tillfälle. Hon giftes sedermera bort med storfursten Jaroslav den vise av Kiev omkring år 1019. När denne dog trädde hon i kloster och blev vid sin död helgonförklarad under sitt namn som nunna, heliga Anna av Novgorod [10 feb].

Helige Sigfrids iver att nå det svenska folket med Kristi evangelium gjorde att han begav sig ut på många missionsresor. Källor som bär hans namn, och i vilka han döpte de nyupplysta, finns bland annat i Norra Lundby, Utvängstorp och Senäte. I Utvängstorps lutherska kyrka bevaras ännu idag resterna av helgonets vandringsstav. En tradition gör gällande att han var verksam ända ner mot Göta älvs mynning på Västkusten, vilket göteborgska namn som Sankt Sigfridsgatan och Sankt Sigfridsplan minner om.

Den Onde såg dock med bitterhet på Kristi evangeliums framfart över det hedniska Sverige. Han upptände en mordlust hos de tolv som blivit döpta i Värend. Eftersom allt folket förstod att Unaman, Sunaman och Vinaman var heliga män fruktade de folkets reaktion om de öppet skulle döda dem. Därför kastade man lott om vem som skulle utföra djävulens verk. Lotten föll på Gunnar Gröpe, som dödade gudsmännen och högg av deras huvuden en kulen natt. Huvudena lade han i ett kar vid vilket han fäste en stor sten som sänke. Karet kastade han i den sjö som låg norr om kyrkan i Växjö, som nu heter Helgasjön.

Så småningom nåddes helige Sigfrid av nyheten att hans tre landsmän och medbröder lidit martyrdöden. Han begav sig genast till Växjö, tyngd av sorg. När helgonet anlände bad han till Gud att han skulle finna martyrernas tre huvuden. En natt gick han ensam i skogen, och över sjön såg han då tre ljuslågor som svävade mot stranden. Nyfiken tog han av sig skorna och vadade ut till ljusen. Under ljuslågorna såg han karet med martyrernas huvuden i, flytande på sjöns yta. Sigfrid skrinlade huvudena i kyrkan i Växjö, och de tre martyrerna kom snabbt att vördas som helgon.

Olof Skötkonung anlände även han snart till Växjö med en stor skara stridsmän för att utfärda dödsstraff för mördarna. Han hindrades dock i sitt verk av Sigfrid som bad honom vara barmhärtig. I stället fick mördarna dryga böter. Böterna, och ytterliga kungliga ”skötningar” i form av gåvor och jordagods, användes till att bygga upp Växjö stift i Småland. Det var också där som Sigfrid fortsatte sitt missionsverk. I likhet med hans verksamhet i Västergötland blir han ihågkommen i Småland genom de många källor som bär hans namn. Det rör sig om källorna i Alsheda, Vrigstad, Femsjö och Ljungby, samt i Växjö. I dessa döpte han hedningar som omvänt sig till det sanna Ljuset.

Sigfrid dog i frid i Växjö den 15:e februari omkring år 1045-50. Han begravdes i Växjö domkyrka, och kom snabbt att vördas som helgon. Så småningom skrinlades hans reliker, och hans relikskrin fanns länge i Växjö domkyrka tillsammans med det skrin som innehöll relikerna av hans systersöner. Sigfrid blev populär i hela Sverige, och han räknas som ett av Sveriges skyddshelgon. Men det var inte bara svenskarna som kände igen hans helighet. Hans reliker spreds över hela Norden: i Lund (som var danskt till 1658), i Roskilde, i Köpenhamn och i Stavanger. Som ofta är fallet handhades helgonets reliker utan fromhet i samband med den protestantiska reformationen. Helige Sigfrids relikskrin i Växjö domkyrka bortfördes troligtvis av den lutherske ärkebiskopen Abrahamus Andrae Angerman på 1590-talet. Fastän merparten av relikerna gått förlorade kan man ännu idag vörda en rest av helige Sigfrids reliker i Vadstena klosterkyrka. Övre delen av hans högra överarmsben vilar i Birgittarelikvariet.

I en kristen hymn från Skarabrevariet (från slutet av 1400-talet) tillägnad helige Sigfrid får avsluta denna dags notis:

Kristi stridsman odlat har

ofruktbara marker

gjort av skogar och av snår

vingårdar och parker,

kuvat järnhårt hednafolk,

lärt dem kristna seder.