Antiokias Ortodoxa Kyrkan heliga synod, ledd av hans Salighet patriark Johannes X av Antiokia och hela Östern, fogade, vid sitt möte torsdagen 19:e oktober, två nya helgon till Kyrkans kalender. Dessa är prästmartyrerna Nikolas och hans son Habib Kheshe, vilka kommer att fira årligen den 16:e juli. Nedan följer en introduktion till vilka de är.
Heliga synoden fogade också helige Rafael av Brooklyn till kalendern (26/2). Detta helgon har firats i Amerika sedan 23 år redan, men fogas nu offentligt också till Kyrkans kalender i Antiokias patriarkat. Man insatte också en dag för alla Antiokias heliga, vilken ska firas andra söndagen efter pingst.
Nikolas och Habib Kheshe
Fader Nikolas var som lekman engagerad för att återbörda Antiokias patriarkat till arabisk kontroll, eftersom det befunnit sig under grekisk kontroll sedan den melkitisk-katolska schismen som ägde rum 1724. Han var också engagerad i att starta och utveckla skolor för folket. Därefter vigdes han till präst och tjänstgjorde först i Damaskus ärkestift. Patriarken Meletios (al-Doumani) utsåg honom sedan till sin vikarie för stiftet i Mersin, som blivit övergivet av sin biskop, Alexander (Tahan), på grund av den fattigdom och oro som rådde där. I Mersin lyckades fader Nikolas återförena den splittrade andliga hjorden, och han vårdade om och styrkte de troende, vilka led av förföljelse och etnisk utrensning. Den turkiska överhetens frustration över fader Nikolas växte ständigt, och till slut grep man honom på grund av falskt skvaller mot honom, och torterade honom till döds. Detta skedde år 1917.
Fader Nikolas äldsta son, Habib, gick i sin faders fotsteg. Trots sina framgångsrika affärer beslutade han sig för att bli präst. Han tjänstgjorde som präst i Damaskus och Kairo. Han tjänst präglades av ett liv i bön, överlåtelse och troget herdeskap i kärlek och självuppoffring för de trogna. Han stod nära de fattiga, vilka han vårdade som om de vore hans egen familj, och gav dem mat och pengar som hans bröder skickat honom för att hjälpa honom ur hans egen fattigdom. Hans liv kröntes av martyriets krona på berget Hermon, där smugglare slog ihjäl honom på grund av att han var en kristen präst. På så sätt fylldes hans längtan att efterlikna sin far. Detta skedde år 1948.
De troende har berättat vidare och traderat dessa båda prästers livsöden, och de förblir levande i i Antiokias minne eftersom ”deras blod vittnat om att den Helige Ande bor i dem, och eftersom de, genom kärleken, övergått den jordiska kroppens förgänglighet och blivit svepta i ljus.” När heliga synoden idag bejakar deras helighet är det ”i lydnad till honom som de visat sig värdiga inför.”
Genom att bejaka deras helighet ställer den heliga synoden fram, inför sin andliga hjord och de troende, och i denna svåra tid, bilden av en gift präst till vilken Kyrkan anförtrodde uppgiften att vara en herde för ett stift vars biskop vägrat vara herde för och istället flydde när resurserna sinade och stiftet ställdes inför prövningar. Denna präst tog istället ansvaret och var herde som om kyrkan där var hans lilla familj. Han och hans son levde bland dem och dog med dem. Den heliga synoden ställer också fram bilden av en son som övergav världslig framgång för att efterlikna sin far och bli en herde för själar. Han tjänade de fattiga som sin egen familj, han delade det lilla han hade med dem. Han tjänade dem som om de var hans herrar, och brydde sig inte om pengar eller framtiden, utan litade på Guds nåd och generositet. Gud krönte hans liv med martyriets krona.
Kanske vill heliga synoden, genom att ställa fram de heliga prästmartyrerna Nikolas och Habib, tillsammans med prästmartyren Josef av Damaskus, betona att helighet inte är begränsad till munkar och nunnor, utan att den finns även utanför klostren, och att den familj som uppriktigt överlåter sig till Kristus är precis lika mycket centrum för helighet som där så annars sker.
Genom dina heligas förböner, Herre, Jesus Kristus, förbarma dig över oss!
(Källa)