På söndag firar vi “domsöndagen”, en dag under kyrkoåret då vi speciellt fokuserar på Kristi förskräckande dom över oss människor. Två saker ska sägas först, innan vi går vidare:
1.) Kristi dom är i slutändan något positivt, då dom innebär att rättvisa skipas, och de onda krafter som skiljer oss från Gud får sitt rättmätiga straff.
2.) Den Ortodoxa Kyrkan minns denna dag under hela kyrkoåret genom olika böner och i de troendes liv. Här är en förbön från den Gudomliga Liturgin:
Att vårt livs slut må vara kristligt och stilla, utan smärta och skam, och om en god räkenskap vid Kristi förskräckande dom, låt oss bedja till Herren.
Varför fokusera på Kristi dom en hel söndag under kyrkoåret? Därför att det alltid finns en risk att vardagens böner blir just vardagsmat, och därmed förlorar sin innebörd för bedjaren. Domsöndagen gör oss påminda om vart vi färdas, på ett alldeles speciellt sätt.
En Ortodox präst frågade sin församling: “Vad är Kyrkans mål? Varför finns den?” Svaret på frågan gav han strax: “Kyrkan finns för att förbereda sina medlemmar för döden. Det är dess uppgift.”
Den Helige Johannes Klimakos skriver i sin “stege” följande om att minnas döden:
På samma sätt som bröd är den mest grundläggande födan, så är tanken på döden det mest väsentliga arbetet.
Varför detta fokus på döden? Borde vi inte fokusera på att leva innan vi dör? För att svara på den frågan måste vi ställa oss andra frågor: vad är det att leva, och vad är det att dö?
Att leva fullt ut innebär inte att förverkliga sina drömmar och ideal, att lyckas med sin karriär, att “bli någon” i världen. Vittnar inte de kända och rikas liv om den tomhet som finns i att sträva efter det? Nej, att leva fullt ut innebär att dö. Det innebär att dö från den korrumperade version av sig själv man är, och genom döden också låta sig förvandlas efter den sanna bilden av en människa. Det är att dö från sig själv, och uppstå som en ny människa i Kristus. Vi människor må ha en bild av människor grundad på den erfarenhet vi har av oss själva. Där finns somligt gott i oss, men den som blickar ut över skapelsen ser öppna sår och slagna lidande personer. Det mänskliga i oss är korrupt, förvanskat, sjukt. En förändring måste ske, och Kyrkan har under mer än två millennier tillhandahållit medicinen: Asketisk andlig kamp mot lidelserna inom oss, en kamp som tar sin början i fastan. Med Guds kraft kan vi ta upp kampen mot lidelserna, egot, passionerna, och så mer och mer komma att likna den sanna bilden av människan: Jesus Kristus som blev människa för vår skull.
Den Helige Isak Syriern ropar “död åt världen”, och skriver:
“Världen” är det övergripande namnet på passionerna. När vi vill ha ett gemensamt namn på dem kallar vi dem världen. Men när vi vill särskilja dem och använda deras speciella namn, då kallar vi dem för passionerna. Passionerna är följande: kärlek till rikedom, längtan efter ägodelar, kroppslig njutning vilken föder sexuell lidelse, kärlek till ära vilken föder avund, längtan efter makt, arrogans, och högmod, längtan efter att klä sig själv i lyxiga kläder och fåfänga smycken, strävan efter mänsklig ära vilken föder hätskhet och ilska, samt fysisk fruktan. Där dessa passioner slutar att verka, där är världen död.
Någon har sagt om helgonen att de var döda medan de levde, ty trots att de levde i köttet levde de inte för köttet. Granska dig själv och se vilka av dessa passioner du lever för. Då ser du hur mycket du lever för världen, och hur långt ifrån du är död för den.
Kort sagt: Dö innan du dör, så slipper du dö när du dör. Domsöndagen påminner oss om trons allvar, och om Guds barmhärtighet. Så här ber Kyrkan på domsöndagens aftongudstjänst:
Ve dig, du nedsvärtade själ! Hur länge innan du upphör med att göra ont? Hur länge skall du sova i lathet? Varför tänker du inte på dödens hemska stund? Varför bävar du inte inför Frälsarens fruktansvärda altare? Vad skall du månne svara, eller vilken orsak skall du ge, när dina handlingar står upp för att anklaga dig och dina gärningar träder fram för att fördöma och vederlägga dig? Därför, o min själ, tiden är inne, skynda i tro innan det är för sent, och ropa: jag har syndat mot dig, o Herre, jag har syndat, men jag känner din barmhärtighet, o gode Herde, du som älskar människorna. Förbjud mig inte därför, att stå vid din högra sida, för din oändliga nåds skull.
den yttersta domen
—
Välkommen på Typikagudstjänst nu på söndag kl. 10 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.