På förlåtelsens söndag (Matt 6:14-21) finns anledning att fråga sig: “Vad är egentligen förlåtelse för något?” Det är avskrivande av skuld, i juridisk bemärkelse. Det är en vilja till försoning. Genom Skriftens och helgonens liv kan vi dock lära oss ytterligare mer vad förlåtelsen innebär på ett andligt och socialt plan. Om detta handlar denna predikan.
Av Guds den Allsmäktiges nåd Johannes X Patriark av Antiokia och hela Östern till mina bröder, herdar i Antiokias heliga kyrka mina söner och döttrar, överallt inom denna apostoliska kyrka Kära bröder och älskade andliga barn, Vid tröskeln till de heliga fyrtio dagarna stannar Kyrkan upp. Genom de förberedande söndagar som föregår Stora fastan kallar … [Read more…]
Andra söndagen i Triodion läser vi om den förlorade sonen (Luk 15:11-32), men vore inte “den kärleksfulle faderns” ett bättre namn på denna liknelse? Den beskriver nämligen på ett underbart och tydligt sätt Guds karaktär för oss – full av kärlek och barmhärtighet – när han tar emot oss syndare i omvändelsen.
Fariséens och Tullindrivarens söndag (Luk 18:10-14) ger oss förkroppsligade exempel på högmodet och ödmjukheten, och i förlängningen på helvetet och himmelen. Högmodet är nämligen Satans främsta kännetecken, medan det var just genom ödmjukheten som Gud gav oss frälsningen! Lyssna till denna predikan för en djupare genomgång av innebörden av detta för en kristen i allmänhet, och nu inför fastan i synnerhet.
Grunden till allt kristet liv är bönen. Genom bönen lär vi oss att älska, och får ta emot Guds kärlek. Bönen är också vår offergåva till Gud. I dagens evangelium visar Jesus vikten av bön (Mark 1:35-44). Genom bönen kan vi alltid göra våra hjärtan till ett bönens altare, och genom bönen “blir vi som vi umgås”, nämligen gudomliggjorda. Men om vi flyr bönen blir vi tvärtom, icke-människor.
Denna förlåtelsens söndag hör vi Herrens bud: “om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser” (Matt 6:14-21). Förlåtelsen är fundamental för alla kristna, men också svår. Därför ger Herren oss vägar och hjälpmedel att kunna förlåta. Och den som tillägnar sig denna hjälp blir en Guds rikes medarbetare här på jorden.
Den förlorade sonens söndag ger oss evangeliet i kortformat (Luk 15:11-32). Sonen är människan på jakt efter mening och frid utanför Gud Faderns hus. Men den mening hon tycker sig finna i världen är falsk, och sviker när det verkligen gäller. Dock kan den förlorade människan åter minnas sitt hemland hos Gud och återvända dit. När hon då kommer till Faderns hus, som är Kyrkan, blir hon mottagen, omfamnad och upprättad som det Guds barn hon är.
Jesus liknelse om publikanen/tullindrivaren och fariséen i templet (Luk 18:10-14) handlar om ödmjukhet i kontrast till självrättfärdighet och självbedrägeri. I denna predikan undersöker fader Mikael bl.a. de bakomliggande faktorerna till att en människa framhåller sig själv på andras bekostnad och bedrar sig själv. Vidare också varför publikanen är rättfärdig enligt Herren.
Huvudpersonen i liknelsen om den förlorade sonen är Fadern (Luk 15:11-32). Han överträffar alla mänskliga förväntningar på kärlek och förlåtelse! Han möter inte den botfärdige sonen som en chef eller paneldomare, utan just som en kärleksfull far. I denna predikan får vi en stark påminnelse om detta faktum.
Publikanen och fariséen (Luk 18:10-14) uppvisar två slags bön: den ena är självupptagen och vittnar om en falsk andlighet, men den andra uppvisar en andlig friskhet och sund sorg över sitt eget och världens eländiga tillstånd. Fader Eusebios Vittis (+2009) har skrivit mycket insiktsfullt om detta, vilket utgör grund för denna söndags predikan.