Hur hänger dagens evangelietext (Joh 5:1-15) ihop med frågan om Gud och det onda, det klassiska teodicéproblemet? Mannen vid Betesdadammen “hade ingen människa” som kunde hjälpa honom? Men vad är en människa, vem är Människan, och hur hänger det ihop med frågan om lidandets problematik? Om detta handlar denna predikan.
Den femte söndagen i fastan kallas heliga Maria av Egyptens söndag, och i evangelieläsningen ger Herren oss vår målbild för fastans asketiska kamp: “den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark 10:32-45). Askesens mål är tjänande kärlek till Gud och sin nästa.
Heliga Maria av Egypten är ett vackert exempel på omvändelsens skönhet och hopp. Ingen bör förtvivla, för omvändelsen ger oss alltid en väg mot Gud. Heliga Marias omvändelse var dock inte bara för hennes uppenbara synd och last, utan gick verkligen på djupet. Därför ska den som tror sig vara färdig med omvändelsen ta henne som exempel och alltid gå ett varv djupare. Vid varje nytt djup möter Gud med sin kärlek.
Andra söndagen i Triodion läser vi om den förlorade sonen (Luk 15:11-32), men vore inte “den kärleksfulle faderns” ett bättre namn på denna liknelse? Den beskriver nämligen på ett underbart och tydligt sätt Guds karaktär för oss – full av kärlek och barmhärtighet – när han tar emot oss syndare i omvändelsen.
Sackeus omvändelse är lika oväntad som den är uppmuntrande (Luk 19:1-10). Fastän Sackeus var tullindrivare, och därmed avskydd av alla, såg Jesus vad som försiggick i hans hjärta. När han gick hem till honom mumlade de som stod runtomkring förargat: “Han har tagit in hos en syndare!” Detta, att döma sin nästa, är en av de svåraste synderna som vi kan begå! Varför? Ja, det förklarar fader Mikael i denna predikan.
Söndagen före Teofania läser vi om hur Johannes Förelöparen och Döparen predikar och manar till omvändelse (Mark 1:1-8). Johannes vet dock om att han inte är “center of attention” utan att Kristus är det. Därför säger han också: Han måste bli större och jag måste bli mindre” (Joh 3:30). Det är ord som gäller varje kristen, men det paradoxala med ett sådant förfarande är att det inte leder till självutplåning, utan tvärtom: vi blir dem vi är skapta att bli i Kristi likhet.
Vi firar lördagen före Kristi födelse, och texten handlar om kampen för att få komma till Guds rike (Luk 13:19-29). Kampen består i hög grad av att leva i hoppfull ödmjuk omvändelse, precis som många av Kristi förfäder gjorde (t.ex. skökan Rahab, kung David). Förvisso är tiden ute att vara en Kristi förfader, men ännu finns tid att efterlikna dem och bli Kristi efterföljare. Kristus föddes för att dö. För oss är det det motsatta som gäller: vi dör för att födas. Genom att dö för egot och dö med Kristus i dopet vinner vi ett nytt sant liv med Kristus!
Jesus berättar en liknelse vid en måltid hos en farisé (Luk 14:16-24). Liknelsen handlar om människor som bjuds till en festmåltid, men som tackar nej. Istället bjuder arrangören in andra gäster. Läser man denna text i dess kontext av hela kapitel 14 ser man att de som först bjuds in visar sig sakna barmhärtighet, ödmjukhet och givmildhet. I avsaknad av dessa dygder går de miste om festen, och det är en sanning som är lika sann idag som den var då Jesus berättade den.
I söndagens evangelium (Luk 8:41-56) botar Jesus kvinnan som lidit av blödningar i tolv år, och uppväcker den tolvåriga lilla flickan från döden. Dessa mirakler är fantastiska i sig själva, men vi kan också läsa dem på flera olika sätt och finna budskap som ger orsak till jublande glädje och stort hopp!
Den unge rike ynglingen i dagens evangelietext (Matt 19:16-26) erfar att han saknar något. Detsamma gäller alla människor: vi saknar Gud så länge vi inte funnit honom, och vi försöker mätta den längtan med alla möjliga substitut. Det är som den helige Augustinus omvittnar i sina Bekännelser: “Du, o Gud, har skapat oss till din avbild, och vårt hjärta är utan frid till dess att det får frid i dig.” Frid och fullkomning når vi hos Kristus, och enbart hos honom. Priset är bara att “sälja allt”, men vad innebär egentligen det? Om detta handlar denna predikan.
När vi nu firar apostlafurstarna Petrus och Paulus (29/6) lär vi oss vad Gud kan göra med bristfälliga människor. Petrus var en obildad, ivrig och inte särskilt eftertänksam person som dessutom förnekade Jesus tre gånger. Paulus var en som förföljde de kristna och såg på med gillande när martyren Stefanus stenades. Herren Jesus Kristus upprättade och förvandlade dem båda till att bli hans främsta apostlar. Om vi lever i samma omvändelse som dessa båda har vi gott hopp om Guds nåd – och kanske också om att få vara hans redskap i denna värld!