Palmsöndagen (Joh 12:1-18) är en festdag som präglas av glädje och bävan. Jesus rider in i Jerusalem och hälsas som konung, men den tron han frivilligt rider till är korset. Ändå är den seger han vinner genom korset tyngre än alla andra konungars segrar.
På publikanens (tullindrivarens) och fariséns söndag inleds Triodion (Luk 18:10-14). Fyra söndagar undervisar oss om grundläggande viktiga teman för Stora fastan: ödmjukhet, omvändelse, barmhärtighet och försoning. Idag är temat ödmjukhet, och tullindrivaren lär oss att den som är ödmjuk också uppvisar mod. Vederbörande är nämligen modig att se nyktert på sig själv, och inse sitt behov av Guds barmhärtighet.
På den kananeiska kvinnans söndag lär vi oss att be uthålligt och med ödmjukhet. Vi kan också lära oss den allomfattande bönen “Herre, förbarma dig!” som kan följa med oss i hela vår vardag, och som hjälper oss möta allt som når oss med själsro och tillit till Gud.
Predikan om när Jesus botar den blindfödde mannen (Joh 9:1-38), och hur dennes tro fullkomnas successivt. Även något om hur högmodet hindrar tron att växa, men att ödmjukheten är grundval för varje andligt husbygge.
Liknelsen om publikanen och farisén (Luk 18:10-14) lär oss inget nytt, egentligen, sett till Bibelns vittnesbörd. Likväl är det en läxa som vi gång på gång behöver höra: ödmjukheten är en gudomlig frälsande dygd. Högmodet är en djävulsk förbannad last. När vi nu närmar oss stora fastan inför påsk måste vi lyssna och lära: må vi sträva efter ödmjukheten som kommer av omvändelse till Gud.
På Palmsöndagen rider Jesus in i Jerusalem på en åsna. Detta är ett uttryck för ödmjukhet. Det är just genom hans totala ödmjukhet som han vinner seger över döden. Om han är vår kung och herre bör vi efterlikna honom och öva oss i samma ödmjukhet, en ödmjukhet som segrar.
Kvinnan som kom ut ur Tyros och Sidon för att be Herren Jesus om förbarmande lär oss att ödmjukhet och uthållighet är två dygder som bär oss igenom prövningar. Dessa båda dygder odlas i vardagen alla små göromål. Predikan över dagens läsning: Matt 15:21-28.
Fader Mikael predikar om den förlorade sonen och den oöndligt älskande barmhärtige Fadern (Luk 15:11-32). Vi var en gång förlorade, både som “hedningar” och som personer. Genom Guds nåd har vi fått komma tillbaka till Faderns hus, där vi hör hemma!
Fader Mikaels predikan på förlåtelsens söndag, sista söndagen innan stora fastan 2017. Under förfastan har vi fått förbereda oss inför att träda in i fastan rätt utrustade. På förlåtelsens söndag får vi nyckeln för att gå in genom omvändelsens port och få en välsignad fastetid.
Fader Mikaels predikan på den gudomliga liturgin lördagen 20170128. Söndagens läsningar var Matt 15:21-28 och 2 Kor 6:16-7:1.
Varför är Jesus tyst när den kanaaneiska kvinnan utgjuter sitt hjärta? Är inte Jesus kärleken personifierad? Kunde han inte bara knäppa med fingrarna och bota hennes dotter? Kanske ville Jesus lära oss något om tro och ödmjukhet, grundvalarna för vår frälsning?