Predikan om när Jesus botar den blindfödde mannen (Joh 9:1-38), och hur dennes tro fullkomnas successivt. Även något om hur högmodet hindrar tron att växa, men att ödmjukheten är grundval för varje andligt husbygge.
Den lame mannen i söndagens evangelietext (Joh 5:1-15) lär oss om ett världsligt och sekulärt perspektiv på tillvaron. Ett perspektiv som uppehåller sig vid det jordiska, och inte förmår lyfta blicken till den andliga verklighet som Kristus uppenbarar. I detta gör han sällskap med flera andra i evangelierna: Nikodemus, den samariska kvinnan, folkhopen i Johannesevangeliet kapitel 6. Men när Jesus talar och befaller, då förmår vi lyfta blicken och se tillvaron med hans blick. Då kan vi se bortom sekulära perspektiv och jordiska omsorger, och bli sant upplysta. Ännu idag hör vi Kristi röst ljuda i Kyrkans heliga tradition, och som ortodoxa kristna är vårt andliga liv avhängigt av om vi förmår lyssna till Herrens röst i hans Kyrka.
Fader Mikael predikar över den gångna söndagens evangelietext (Luk 18:35-43). Den blinde mannen ropar desperat vid Jerikos port. Andligen blinda människor ropar efter förbarmande idag. Hur ska vi svara dem: genom att räddhågset be dem hålla tyst, eller låta dem upplysas av Kristi ljus?
Evangeliet för denna söndag är Matt 9:27-35. Jesus botar två blinda personer och driver ut en demon ur en stum så att han kan tala igen. Utöver miraklet att tre personer blir läkta kan vi också ta till oss av vad det innebär att vara andligt blind och stum. Då ser vi inte det sanna Ljuset och hör inte Guds Ord. Det är ett fruktansvärt öde!