Denna lördag, “lördagen efter korsets upphöjelse”, hör vi återigen ordet “upphöjelse” i evangelietexten (Joh 8:21-30). Det handlar på ett första plan om Jesu konkreta upphöjelse på korsets trä, men på ett djupare plan också om Guds upphöjelse av honom i härlighet. Vår väg går i Jesu efterföljd, vilket innebär att vägen till vår upphöjelse också går genom det kors vi har att bära.
Hela Jesu liv är en enda lång exorcism. När han flyr som barn till Egypten driver han Egyptens avgudar på flykten. När han kommer till Gerasenernas område driver han ut demonerna från de plågade där (Luk 8:26-39). Denna exorcism kulminerar i korset, på vilket Kristus krossar Satan under sina fötter. Kyrkan fortsätter denna exorcism i hela sin verksamhet, och den kristne kan också delta i det genom att efterlikna Kristus. Hör hur i denna predikan.
Söndagen för Korsets upphöjelse betonar korsets väg för vår upphöjelse. Upphöjelse betyder, i andlig bemärkelse, att bli helig och gudomliggjord. Korset är vägen som vi vandrar i Jesu efterföljd. På samma sätt som han inte ryggade tillbaka eller klev ned från korset, så kallas vi också att stanna kvar på vårt kors och genom det stiga till himmelens höjder.
Denna “Söndagen före korsets upphöjelse” läser vi ur Johannes evangeliet 3:13-17. Där framkommer mycket om Guds karaktär och kärlek i några korta verser. Gud själv tar initiativet för vår frälsning. Han är den som steg ner som Människosonen för att vi skulle kunna stiga upp med honom som Guds söner och döttrar. Vägen för det är korset, men det är inte ett vredens redskap, utan det yttersta uttrycket för Guds kärlek.
Denna lördag fick vi höra om hur Jesus vände sitt ansikte mot Jerusalem (Lukas 9:51-57, 10:22-24, 13:22) för att visa Guds kärlek genom korset. Vi firar också den “icke av människohand gjorda ikonen av vår Herre och Frälsare”, även kallad Mandylion. Det ansikte vi ser på denna ikon visar för oss vem Gud är och hurdan Gud är.
Korset, som vi ärar denna midfastosöndag (Mark 8:34-9:1), var uppfunnet som ett redskap för tortyr. Dess syfte var att åsamka den dödsdömde maximal smärta, utdraget lidande och total förnedring. Idag är det en symbol för Kristi seger som vi pryder våra kyrkor och hem med, och som vi bär runt halsen. Korset är, för oss kristna, det som ger oss hopp. Vår tro syftar inte till att låta oss undslippa lidande och prövningar, eller skänka oss jordisk framgång, utan att genom korset förvandla lidandet till härlighet – i Jesu efterföljd. Därför ärar vi korset.
Lördagens evangelieläsning (Matt 10:37-11:1) handlar om att sätta Kristus framför allt, för att som kristen få rätt prioriteringar och ordning i livet. Den som sätter Kristus framför allt bygger livet på en stadig klippa, och når evigheten.
Jesus ber till Fadern: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra. Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (ur Joh 17:1-13). Idag firar vi både Kristi himmelsfärds efterfest och de heliga fäderna vid Första ekumeniska konciliet (Nicea år 325). Han som är sann Gud och sann människa, enligt de ortodoxa bekännelse, fullbordade Adams kallelse i fullkomlig lydnad till Gud. Han tar den mänskliga naturen genom döden och för den till livet, till gemenskap med Gud på hans tron i himmelens allra heligaste. Vårt gensvar till denna kärleksgåva bör vara att vandra i Kristi spår. Vart leder vägen? Till korset. VArt leder korset? Till det gudomliga Livet.
Fader Mikael ger handfasta konkreta tips, utifrån Kyrkans asketiska tradition, på hur du som kristen kan bära ditt kors och följa Herren Jesus Kristus (Mark 8:34-9:1).
Idag på söndagen för alla heliga hör vi om kostnaden för att följa Jesus. “Den som förnekar mig…”, “Den som inte tar sitt kors och följer mig…” osv. Det kristna livet är svårt, det är ett martyrium, “rött” eller “vitt”. Jesus har gjort allt för oss: inkarnationen, korset, graven, uppståndelsen, himmelsfärden och sändandet av Anden. Frågan är: vill vi ta emot det? Vill vi realisera det i våra liv? Och har vi beräknat kostnaden?