I dagens evangelietext säger Jesus: “Människosonen är sabbatens herre” (Luk 5:1-10). Vad innebär det? Vid en kronologisk läsning av Skriften är det lätt att gå vilse, och hamna i judaiserande tolkningar, men med en Kristologisk läsning får vi chans att se hur Lagens skuggbilder fullkomnas i Kristus! I Kristus fullkomnas sabbatsbudet, och det får konsekvenser för oss kristna i hur vi lever våra liv här och nu.
Korset, som vi ärar denna midfastosöndag (Mark 8:34-9:1), var uppfunnet som ett redskap för tortyr. Dess syfte var att åsamka den dödsdömde maximal smärta, utdraget lidande och total förnedring. Idag är det en symbol för Kristi seger som vi pryder våra kyrkor och hem med, och som vi bär runt halsen. Korset är, för oss kristna, det som ger oss hopp. Vår tro syftar inte till att låta oss undslippa lidande och prövningar, eller skänka oss jordisk framgång, utan att genom korset förvandla lidandet till härlighet – i Jesu efterföljd. Därför ärar vi korset.
När Jesus botar den lame mannen vid Betesda (Joh 5:1-15) visar han att han inte bara älskar mänskligheten i allmänhet, utan människan i synnerhet. Han möter personer ansikte mot ansikte, och bjuder in dem att ge sitt fria gensvar till hans gåvor av läkedom. Detsamma gäller ännu idag, och samma läkedom står att finna i Kristi Ortodoxa Kyrka.
Den gamla barnsången “När det stormar…” gör sig påmind vid läsningen av denna lördags evangelium (Joh 6:14-27). De heliga ser en bild av Kyrkan i lärjungarnas båt, som befinner sig mitt i stormen på sjön, likt Kyrkan befinner sig mitt i den stormande världen. Folken rasar, folkens ledare strider mot Kyrkan, irrlärorna piskar mot hennes skrov. Men lärjungarnas uppgift är att hålla skutan flytande. Herrens uppgift är att stilla stormen.
Den lame mannen (Mark 2:1-12) är, enligt hl Gregorios Palamas, “var och en som är beroende av sinnlig njutning har en paralyserad själ, och ligger sjuk på vällustens säng med dess bedrägliga behag.” Men vid insikten om sitt predikament ropar han på fyra vänner som bär honom till Jesus. Dessa fyra vänner är (1) självrannsakan, (2) syndabekännelse, (3) omvändelse och (4) bön till Gud. Genom dem förs han inför Jesus och kan bli botad.
Vart ska du bära fram ditt tacksägelseoffer? I templet i Jerusalem? Templet på berget Geressim? Andra slags tempel i andra tider? Jesus botar de tio spetälska (Luk 17:12-19), en bild för hans botande av människans synd. En återvänder för att tacka och tillbe honom i ande och sanning. Hur kan vi ta efter denne botade samarit i vår tid?
Tre gånger botar Jesus någon på en sabbat i evangelierna. I dagens evangelium (Luk 14:1-11) botar han en man som led av vatten i kroppen. Men varför gör han det? Det är för att lära oss att yttre laglydnad inte tjänar oss något till, men inre förvandling med Kristus som förebild.
I evangeliet för 13:e söndagen efter pingst (Matt 21:33-42) ger Jesus en liknelse till de skriftlärda och fariséerna, de judiska ledarna: vingården ska tas ifrån dem och ges åt andra – nämligen hans heliga apostlar. Dessa kan vårda hans vingård och se till att han, vingårdens Herre, får den frukt han önskar. Denna liknelse handlar om hur Israel “efter köttet” (1 Kor 10:18) inte är det sanna Israel, utan Herren Jesus apostoliska ortodoxa Kyrka är det, Guds Israel (Gal 6:16). Därför måste vi i Kristi Kyrkan, Herrens vingård, också bära frukt!
Hur många gånger ska jag förlåta min medmänniska? Frågan besvaras med en liknelse av Herren Jesus i evangeliet för Elfte söndagen efter pingst (Matt 18:23-35). Du ska förlåta “sjuttio gånger sju gånger”, dvs. fullkomligt och för alltid. Men det är ett provocerande bud för oss som lever i denna mörkrets dal! Hur ska man förmå sig att göra det? Svaret är att det kan du inte. Ingen kan förlåta så, utan samarbete med Gud.
I dagens evangelietext (Matt 7:1-8) talar Jesus om att fördömandet är som en bjälke i den dömandes öga jämfört med de synder ens nästa begår, vilka är som flisor. Den som dömer en annan dömer sig själv. Den som lärt sig inte döma har förvärvat vaksamhet, ödmjukhet och förtröstan på Gud. Låt oss inte vara hycklare, som i kärlekens förklädnad och självbedrägeri försöker ta ut flisan ur vår nästas öga samtidigt som vi har en bjälke av fördömande och misantropi i vårt eget öga.