På förlåtelsens söndag (Matt 6:14-21) finns anledning att fråga sig: “Vad är egentligen förlåtelse för något?” Det är avskrivande av skuld, i juridisk bemärkelse. Det är en vilja till försoning. Genom Skriftens och helgonens liv kan vi dock lära oss ytterligare mer vad förlåtelsen innebär på ett andligt och socialt plan. Om detta handlar denna predikan.
I liknelsen om den orättfärdige tjänaren (Matt 18:23-35) undervisar Herren Jesus om vikten av förlåtelse. Den som förlåter breder ut himmelriket här och nu, och efterliknar Guds egen karaktär. Den som inte förlåter deltar inte i himmelrikets utbredande, utan kastar sig själv rentav i en märk fängelsehåla, och binder sig med vredens, fåfängas och stolthetens bojor.
Denna förlåtelsens söndag hör vi Herrens bud: “om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser” (Matt 6:14-21). Förlåtelsen är fundamental för alla kristna, men också svår. Därför ger Herren oss vägar och hjälpmedel att kunna förlåta. Och den som tillägnar sig denna hjälp blir en Guds rikes medarbetare här på jorden.
Vi påverkas av diverse falska gudsbilder. Till exempel Gud som obrydd om sin skapelse; Gud som en vred feodalherre; Gud som maktlös. De har väldigt lite att göra med Kyrkans förkunnelse av Gud som den ende människoälskande. I lördagens evangelieläsning (Matt 9:9-13) får vi ett av många exempel på att Gud verkligen älskar människorna, att han inte vill se någon gå förlorad, och att han är mäktug att göra allt för att frälsa oss. Frågan är nu om vi inser vår andliga sjukdom och säker oss till Läkaren? Eller om vi anser oss rättfärdiga och därmed inte i behov av vård? Jesus säger: “jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till omvändelse.”
Kvinnan med sjukdomsande i evangeliet (Luk 13:10-17) reser genast sig upp efter att Jesus talat till henne och lagt sina händer på henne. Denna Kristi handpåläggning är aktiv ännu idag, genom prästens handpåläggning vid t.ex. bikten. Hör hur Kristus alltjämt verkar i sin Kyrka!
Hur många gånger ska jag förlåta min medmänniska? Frågan besvaras med en liknelse av Herren Jesus i evangeliet för Elfte söndagen efter pingst (Matt 18:23-35). Du ska förlåta “sjuttio gånger sju gånger”, dvs. fullkomligt och för alltid. Men det är ett provocerande bud för oss som lever i denna mörkrets dal! Hur ska man förmå sig att göra det? Svaret är att det kan du inte. Ingen kan förlåta så, utan samarbete med Gud.
Predikan på den förlorade sonens söndag (Luk 15:11-32): om människans jakt i främmande land, avlägset Gud, efter förgängliga ting som inte kan mätta hennes själv. Om hur till och med en halvdan omvändelse väcker Guds omsorg. Om faran i självrättfärdighet. Och om Guds gränslösa barmhärtighet.
Söndagen dagen före stora fastan inleds kallas för Förlåtelsens söndag. I evangelieläsningen (Matt 6:14-21) hör vi Herren Jesu ord: “Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.” Men vem kan förlåta på det viset? Så ofta vill vi istället ta rätten i egna händer. Dock förblir förlåtelsen grundläggande för sant kristet liv. Detta är denna söndags radikala budskap: Förlåtelsen är lika fundamental som svår, och den är Guds rikes eskatologiska frö.
Idag är det förlåtelsens söndag, och är det något vår tid behöver så är det förlåtelse. Men vad är förlåtelse? Det är en praktik, en askes, en profetisk akt. Genom förlåtelsen gör vi Guds rike närvarande ibland oss här och nu. Därför är förlåtelsens söndag steget in i fastan inför påsk.
Fader Mikael predikar om förlåtelsen som himmelsk och gudomlig, och att den stoppar den ondes planer rakt av. Förlåtelsen är att åkalla himmelriket, och en utmärkt väg in i stora och heliga fastan.