Fader Mikael är delvis anställd att arbeta med ett stort översättningsprojekt: Synaxariet, de heligas liv för kyrkoårets alla dagar. I projektet utgår vi ifrån de texter som prästmunken Macarie vid klostret Simonopetra på Athos sammanställt alldeles nyligen, med de antika synaxarierna som grund.
Nedan följer ett exempel ur boken, nämligen den helige martyren Sebastian. Texten är alldeles nyöversatt. Projektet bygger på frivilliga gåvor som finansiellt stöd. Med anledning av denna text vill vi också uppmuntra till gåvor. Läs mer om projektet och hur du stödjer det på Pilgrimsfondens hemsida.
+ Den 18:e i månaden firar vi minnet av den helige martyren SEBASTIAN och hans följeslagare.
Helige martyren Sebastian
Kristi ärorike martyr Sebastian föddes i Narbonne i en berömd romersk familj och växte upp i Milano. Hans många kvaliteter ledde till att han blev en favorit hos kejsaren Carinus (ca 283), som utsåg honom till befälhavare för den första pretorianska kohorten. Trots att livet vid hovet präglades av hedersbetygelser och lättsinne var Sebastian i hemlighet en Kristi lärjunge. Han utnyttjade sina privilegier för att besöka kristna som var inlåsta i fängelser, trösta dem och uppmuntra dem att kämpa för sin tro in i det sista. Många martyrer hade honom att tacka för att de kunde stå stadiga i tortyren.
Två unga romerska kristna med hög status, Markus och Markellinus, hade gripits på order av prefekten Chromatius och utsatts för alla möjliga former av tortyr innan de slutligen dömdes till döden. Under hela den månad som föregick den dag då de skulle avrättas utsattes de två Kristi kämpar för en ännu värre prövning: deras unga fruar och föräldrar grät och vädjade till dem att inte överge dem. Det var bara en tidsfråga innan kärleken till deras nära och kära och de köttsliga banden skulle få dem som så tappert hade stått emot tortyren att ge upp. Men Sebastian dök upp i deras fängelsehåla i rättan tid. Han avslöjade djävulens list och uppmuntrade dem att uthärda smärtan under några ögonblick för att få evig ära och glädje med alla de heliga. Han lyckades till och med omvända deras hedniska släktingar, Tranquilinus och Markia, genom att bota dem från en sjukdom. Helgonets ord och apostoliska iver förde också kontoristen Nikostratus och hans fru Zoe till tron, vilka i sin tur drog med sig sin vän Klaudius, en hög domstolstjänsteman, och många andra hedningar. Dessa samlades i Nikostratus hus för att ta emot undervisning av Sebastian och låta sig ta emot det heliga dopet av prästen Polykarpos, sammanlagt sextioåtta personer.
När dagen för Markus och Markellinus avrättning kom framträdde deras far Tranquilinus inför prefekten, berättade om sin omvändelse och talade så övertygande ord att Chromatius, som lyssnade uppmärksamt, blev rörd i hjärtat och i sin tur anammade tron. Nästa dag, inför Sebastian och Polykarpos, kastade han omkull alla avgudar i sitt hus med iver och övertygelse. Hans son Tiburke, som imponerats av sin fars omvändelse, var fortfarande osäker och vågade ännu inte avsäga sig sina vidskepelser. Han erbjöd helgonen en överenskommelse och lovade att följa dem och förstöra sina avgudabilder om hans far tillfrisknade från en sjukdom som gjorde honom bedövad och hotade honom med fullständig förlamning. Chromatius, som glömt sin sjukdom, hade inte ställt några villkor för sin omvändelse, varför han förebrådde Tiburke för hans tvivel och försökte hindra honom från att framhärda med sitt förslag. Men plötsligt omslöt ett ljus från himlen honom och en röst hördes säga: “Välsignad är du, ty du har trott på Kristus, som nu har sänt mig för att bota dig.” Tiburke, förbluffad av detta mirakulösa helande, gick och kastade sig för de heliga martyrernas fötter för att be om deras förlåtelse, och han mottog snart det heliga dopet tillsammans med sin far och hela deras hushåll.
Ärkebiskopen av Rom, Gaius (283-296), fylldes av glädje när han hörde om dessa omvändelser. Han kom för att omfamna de nya bröderna och berättade för dem att en annan prefekt, som skulle ansvara för att låta döda dem, snart skulle utses. Han rådde dem därför att dela upp sig i två grupper: några, ledda av Sebastian, skulle stanna kvar i Rom för att offra sig till döden för Kristus, och de andra, ledda av Polykarpos, skulle söka skydd långt borta. Båda tävlade om att få stanna hos Sebastian, övertygade om att martyrdöden var den kungliga vägen till Guds rike. Till slut underkastade de sig prelatens order, med undantag för den unge Tiburke, som tilläts ansluta sig till dem som stannat kvar. Markus och Markellinus vigdes sedan till diakoner, deras far Tranquilinus upphöjdes till präst och Sebastian utsågs till ledare för denna kohort av martyrer. Från och med då upphörde de med alla jordiska omsorger och väntade i staden på att de skulle gripas. Varje dag och natt höll de ut i fasta, bön, psalmsång och tacksägelse. Många kom till dem och blev botade från de sjukdomar som plågade dem, både till själ och kropp.
Gruppens första offer var den välsignade Zoe. Hon greps på väg till kyrkan, hängdes upp och ned och kvävdes av illaluktande rök; hennes kropp kastades sedan i Tibern. Därefter kom Tranquilinus, som stenades och dränktes i floden. Nikostratus och Klaudius, som hade gått för att leta efter sina kamraters kroppar, arresterades också på Tiberns stränder. De fördes inför den nye prefekten och sedan inför kejsaren, som lät prygla dem och kasta dem i vattnet. Tiburke å sin sida, som fördömts av en falsk kristen, placerades på glödande kol och efter att ädelt bevarat sin tro dog han genom halshuggning. Kastula, som gömde helgonen i sitt hus, begravdes levande, och de två bröderna Markus och Markellinus dog med sidorna genomborrade av spjut, efter att med glädje ha utstått olika tortyrer.
Helige Sebastian blev den siste av dem alla vid liv, otålig att förena sig med Herren i de levandes land. Inför kejsaren vittnade han om sanningen med majestätiskt lugn och berättade för härskaren, som anklagade honom för att motsätta sig hans makt, att han alltid hade bett för rikets frälsning. När dödsdomen hade avkunnats begav han sig till avrättningsplatsen, åtföljd av en stor folkmassa. Han bands fast vid en stolpe och gavs som måltavla till en trupp bågskyttar. Med kroppen genomborrad av pilar “som en igelkott med sina taggar” lämnades han att dö, dränkt i sitt eget blod, men togs om hand av en kristen dam. Den helige Sebastian blev helad och gick till tyrannen, som blev förbluffad när han såg honom och beordrade att han skulle föras till cirkusen. Efter att ha slagit honom med en klubba slet bödlarna hans kropp i stycken inför de upprörda människorna och kastade honom sedan på den offentliga soptippen, så att de kristna inte kunde vörda honom.
På kvällen för avrättningen fick en from kristen kvinna i Rom en syn med order om att hämta den helige Sebastians kropp. Hon begravde honom i en krypta (katakomb), ovanför vilken en kyrka byggdes till hans ära när den helige Konstantin den store återställde freden. Under många århundraden utfördes mirakel vid denna grav genom den helige martyrens förbön.