Välkommen till vår Vesper kl. 17 på söndag. Läs om söndagens festhögtid här. Vi vill också påminna om möjligheten att komma kl. 16 och lyssna till ett föredrag om Bibelns plats i den Ortodoxa Kyrkan.
Stormartyren Eufemia led martyrdöden år 304 i staden Kalcedon, under kejsar Diocletianus (284-305) förföljelse av de kristna. Ett och ett halvt sekel senare önskade Gud att hon åter skulle vittna och bekänna den Ortodoxa lärans renhet.
År 451 hölls det fjärde Ekumeniska Konciliet i staden Kalcedon i den kyrka som helgats till den heliga Eufemia, och som huserade hennes reliker. Konciliet var sammankallat för tydliggöra Kyrkans lära om Gudamänniskan Jesus Kristus natur. Vid denna tid fanns en utbredd villolära som hävdade att Kristus bara hade en natur (grek: mono-fysis), den gudomliga naturen (vilket innebar att Jesus inte var människa till naturen). Denna lära hotade den Ortodoxa läran om att Kristus hade två naturer (Gudomlig och mänsklig) i en Gudomlig person, och på detta vis skapades oreda i Kyrkan. 630 representanter från hela Kyrkan var församlade vid konciliet. De Ortodoxa företräddes av bl.a. patriarken av Konstantinopel, Anatolios; patriarken av Jerusalem, Juvenalios; samt de påvliga legaterna sända från påve Leo. Monofysiterna företräddes av bl.a. patriarken av Alexandria, Dioskoros, samt Eutychios, en Ärkemandrit från Konstantinopel.
De båda parterna kunde inte enas, trots långa samtal och diskussioner. Då föreslog patriark Anatolios att den Helige Ande skulle få avgöra saken genom den heliga Eufemias reliker. De Ortodoxa representanterna skrev ned sin trosbekännelse, och de monofysitiska gjorde likadant med sin. Rullarna förseglades och lades i den heliga Stormartyrens grav, på helgonets bröstkorg. Därefter förseglade man graven och satte vakter vid den under tre dagar. Under dessa dagar fastade de båda parterna, och bad. Efter att de tre dagarna gått öppnade man graven och fann att de Ortodoxas bekännelse var i den heliga Eufemias högra hand, medan den monofysitiska låg under hennes fötter. Många lät sig övertygas av detta, men somliga höll fast vid sin vidskepelse. Så segrade Ortodoxin vid det konciliet.
Det berättas också om ett modernt mirakel av Stormartyren Eufemia. Fader Paisios genomgick en svår tid. Ett problem hade uppstått i Kyrkan vid den tiden, och många biskopar kom till honom för att be om råd. Problemet var dock av så komplicerad natur att hur mycket han än ville hjälpa till så kunde han inte det. Han sa själv att oavsett från vilket håll man tar sig an problemet hamnar man i ett andligt dödläge. Följdaktligen beslöt han sig för att lägga sin kraft på att försöka lösa problemet genom bön. Under en tid bad Fader Paisios ständigt till Gud, att han skulle förlänas en lösning på Kyrkans problem. Han bad speciellt till den heliga Eufemia:
– Heliga Eufemia, du löste ju ett allvarligt problem på ett mirakulöst sätt för länge sedan: tag nu Kyrkan ur detta dödläge!
En morgon kl. Nio, när Fader Paisios läste tredje timbönen hörde han plötsligt hur någon knackade diskret på hans dörr. Han frågade:
– Vem är det?
En kvinnoröst svarade:
– Det är jag, Eufemia, Fader.
– Vilken Eufemia? Svarade han.
Han fick inget svar, men ännu en knackning. Han frågade igen:
– Vem är det?
Samma röst svarade:
– Det är Eufemia, Fader.
En tredje knackning följde och Fader Paisios upplevde hur någon kom in i hans cell. Han gick fram till dörren och såg då den heliga Eufemia som på ett mirakulöst sätt tagit sig in i hans cell genom den låsta dörren, och nu stod och vördade en ikon av den Heliga Treenigheten som hängde på väggen bredvid dörren. Då sade åldringen till helgonet:
– Säg: Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Anden.
Den heliga Eufemia upprepade tydligt dessa ord, varpå Fader Paisios omedelbart föll på sina knän och vördade helgonet.
Efteråt satt de och samtalade ett bra tag, hur långt kunde han inte minnas, då han tappat tidsuppfattningen helt då han var med den heliga Eufemia. Hon gav honom lösningen till alla tre problem han bett om. Slutligen sade han till henne:
– Jag skulle vilja veta hur du genomled ditt martyrium?
Helgonet svarade:
– Fader, om jag vetat om då hur det eviga livet skulle te sig, och smakat den himmelska glädje själen upplever när den är nära Gud, så skulle jag – helt ärligt – bett om martyriet i evighet, ty det var ingenting i jämförelse med Guds nåds stora gåva.
Tack till Full of Grace and Truth för denna berättelse.
—
Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.