På söndag firar vi vår första vesper i kryptan i Vasakyrkan, Göteborg. Kl. 16:30 berättar Mikael kortfattat om vespern, och vi börjar gudstjänsten kl. 17. Efteråt stannar vi kvar för lite samtal och frågor. Välkomna!
På söndag firar vi minnet av biskopsmartyren Klemens av Ankyra:
Prästmartyren Klemens föddes i Galatien i staden Ancyra år 258. Han var son till en hednisk far och en kristen mor. I barndomen förlorade han sin far, och vid tolv års ålder också sin mor, som förutspådde för honom att han skulle lida martyrdöden för sin tro på Kristus. En kvinna vid namn Sofia tog sig an honom och uppväckte i honom fruktan för Gud. Under en fruktansvärd hungersnöd i Galatien kastade flera hedningar ut sina egna barn, då de inte hade råd att ge dem mat. Sofia förbarmade sig även över dessa olyckliga, hon matade och klädde dem och den helige Klemens hjälpte henne i detta. Han undervisade barnen och förberedde dem för det heliga dopet. Många av dem dog som martyrer för sin tro på Kristus.
För sitt dygdigt leverne gjordes Klemens till läsare, och senare diakon, och vid arton års ålder fick han prästämbetets värdighet, och vid tjugo års ålder vigdes han till biskop av Ancyra. Strax därefter blossade det upp en förföljelsen av de kristna under Diocletianus (284-305). Biskop Klemens greps. Guvernören i Galatien, Dometian, försökte få helgonet att dyrka de hedniska gudarna, men den helige Klemens bekände bestämt sin tro och uthärdade tappert alla de kval, som den grymma tjänstemannen utsatt honom för. De hängde upp honom i ett träd, och slet i hans kropp så att den nakna benen syntes, de slog honom hårt med klubbor och stenar, och de snurrade honom på ett hjul och brände honom med svag eld. Herren bevarade honom i hans lidande och botade hans sargade kropp. Då sände Dometian helgonet till Rom till kejsar Diocletianus själv, med en rapport om att biskop Klemens hade torterats våldsamt, men hade visat sig vara orubblig. Diocletianus hade sett martyren helt frisk, och ansåg inte att rapporten vara sann, och utsatt honom således för ännu grymmare tortyr, och låste sedan in honom i fängelse.
Många av hedningarna som såg det tappra helgonet och den mirakulösa läkning av hans sår, kom till tro på Kristus. Folk strömmade till den heliga Klemens fängelse för vägledning, helande och dop, så att fängelset bokstavligen förvandlades till en kyrka. Många av dessa människor, när detta rapporterades om, avrättades av kejsaren. Diocletianus, som irriterades av den helige Klemens fantastiska uthållighet, skickade iväg honom till Nicomedia till hans medkejsare Maximianus.
På fartyget längs vägen, hade helgonet sällskap av sin lärjunge Agathangelos, som hade undvikit att bortföras med de andra bekännarna, och som nu ville lida och dö för Kristus, tillsammans med biskop Clement.
Kejsaren Maximianus skickade i sin tur iväg den helige Klemens och Agathangelos till guvernören Agrippina, som utsatte dem för en sådan omänsklig tortyr, att även somliga av de hedniska åskådarna kände medlidande för martyrerna, så de började kasta stenar på torterarna.
Efter att ha blivit fri helade helgonen en invånare i staden med handpåläggning, och de döpte och undervisade personer, och folket trängdes i mängder hos dem. På order av Maximianus arresterades de på nytt, och i Ancyra lät prinsen Cyrenius tortera dem, och sedan skickades de till staden Amasia och den Dometius, som var känd för sin speciella grymhet.
I Amasia kastades martyrerna i smält kalk och fick tillbringa en hel dag där utan att bli skadade. De flådde deras hud och slog dem med järnrör, satte dem på glödande bäddar och hällde svavel över dem. Inget av detta skadade de heliga och de skickades iväg till Tarsis för nya tortyrmetoder. I öknen längs vägen såg den heliga Klemens i bön en uppenbarelse, att han skulle lida i ytterligare 28 år för Kristi namn. Efter att de fått utstå en mängd plågor, blev helgonen inlåsta i fängelse.
Efter Maximianus död blev den heliga Agathangelos halshuggen. Ancyras kristna befriade den helige Klemens från fängelset och tog honom till en grottkyrka. Efter att ha firat Gudstjänst där, meddelade helgonet de trogna att det var ett snart förestående slut på förföljelsen och att hans egen död närmade sig. Den helige martyren dödades också snart av soldater från staden som stormade kyrkan. De halshögg helgonet när han bar fram det oblodiga Offret (+ c. 312).