Av Guds den Allsmäktiges nåd
Johannes X
Patriark av Antiokia och hela Östern
till mina bröder, herdar i Antiokias heliga kyrka
mina söner och döttrar, överallt inom denna apostoliska kyrka
Kära bröder och älskade andliga barn,
Vid tröskeln till de heliga fyrtio dagarna stannar Kyrkan upp. Genom de förberedande söndagar som föregår Stora fastan kallar hon oss att bli en brudkammare för den himmelske Brudgummen, Kristus vår Gud. Vid tröskeln till denna fyrtiodagarsfasta stannar Kyrkan upp och ställer inför våra ögon att Gud vill att vi ska vara en kammare smyckad med tullindrivarens ödmjukhet, den förlorade sonens omvändelse, med medmänsklig omsorg för vår nästa och med längtan efter det paradis som gick förlorat genom stolthet och högmod.
Genom de förberedande söndagar som föregår Stora fastan leder Kyrkan våra steg och kallar oss att kasta av oss fariséens stolthet och att istället efterlikna tullindrivarens ödmjukhet, så som evangeliets liknelse lär. Hon kallar oss att knacka på Guds barmhärtighets dörr med tullindrivarens anspråkslöshet och med hans syndabekännelse, inte med fariséens fräckhet, han som upphöjde sig själv till och med inför Gud. I samma anda leder hon oss att betrakta liknelsen om den förlorade sonen som avlägsnade sig från Gud och levde i synd. Ändå återställde syndens bitterhet i honom längtan efter att leva i sin himmelske Faders hus. Hans Fader öppnade i sin tur barmhärtighetens famn för honom. Från dessa två evangeliska liknelser leder hon oss sedan att höra Domarens röst denna söndag [yttersta domens söndag]: ”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig, naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.” Det är som om hon säger oss att Gud önskar barmhärtighet mer än alla andra riter och seder. Efter dessa söndagar framträder Kyrkan slutligen för oss på den sista söndagen för att tala om det paradis som Adam förlorade, och som var och en av oss har förlorat. Det är som för att säga: ”Vänd åter, o människa, till din själs paradis, som du först och främst finner i Kristi välbehag och frid. Gör dig själv till en brud för den himmelske Brudgummen, han som vägrar att bo någon annanstans än i själar som styrs av ödmjukhet, befolkade av omvändelse och där barmhärtigheten visar sig i gärningar och inte endast i ord.”
När Stora fastan börjar ber vi till Kristus och böjer för honom både själens och kroppens knän. Vi öppnar för honom våra själars dörrar och vänder oss till honom sålunda: ”O himmelske Brudgum, kom och var med oss när vi seglar genom livet, medan vårt skepp piskas av vågorna i denna oroliga värld. Var med oss, o Herre, och trygga vår själars segel, så att det inte slits sönder av denna världens vindar eller förvirras av falskheten hos dess mäktiga. Var med oss, o Gud, skänk frid åt oss och åt din värld, och stilla genom kraften i din tystnad denna världens bedrägliga larm, bundet i sin själviskhet och sina begär. Var med oss och skänk frid åt våra själar, åt våra hem och åt våra länder. Smörj med oljan av din gudomliga tröst alla som befinner sig i nöd, lidande eller sjukdom. Välsigna och beskydda våra barn och våra familjer. Förbarma dig över oss och över din värld, och upptag i din barmhärtighet deras själar som har gått före oss till din heliga ljusets boning. Ty du är välsignad och förhärligad i evigheters evighet. Amen.”
Damaskus, den 15 februari 2026.