Den välsignade Theophylaktos undervisar om Palmsöndagen i sin kommentar till Lukasevangeliet 19:28-40.
När Herren sätter sig på åsnan, visar han två ting. Det ena är att uppfylla profetian: Se din konung kommer till dig (Sak 9:9). Det andra är att han vill rida på ett nytt, orent och otämjt hednafolk. – Han behövde inte djuret för den långa vägens skull. Han som hade gått hela vägen från Galileen till Jerusalem till fots, skulle han behöva en åsna för vägen mellan Betania och Jerusalem, det är ju en kort sträcka som alla vet? Som jag sade gjorde han det med en fördold innebörd. Fålen var bunden och hade många herrar men blev löst av apostlarna, alltså de utsända. Detta innebär följande: Betania betyder lydnadens hus, Betfagre käkbenshuset, och där bodde det präster. Åt dem gavs käkben, såsom det står i Lagen (5 Mos 18:3). Käkbenet betecknar lärans ord, som de själsliga käkbenen åstadkommer och utformar. Det var alltså till det undervisande Ordets och lydnadens hus som Herrens lärjungar sändes för att lösa det folk som var bundet i synder, i många omsorger om detta livet och i stället för att ha många herrar och gudar får de en Herre och en Gud och Fader. Där det inte finns något lydnadens hus, finns det inte heller någon mottaglighet för lärans ord, som skänktes där, och inte heller blir fålen löst.
Det var två som sändes. Det innebär att när folket skall föras till lydnad för Kristus, så är det två slag som samverkar: profeter och apostlar. Och de hämtar folket i en by, för att vi skall veta, att det folket var mycket rått och obildat.¹ Varken Moses eller profeternas ord hade suttit på fålen, utan det var ett otämt föl. – Om det också var barn som ropade Hosianna, såsom en annan evangelist säger, så betecknas dessa det nya folket genom att de tror på Jesus som kom som Davids son såsom människa, och de lovade Gud som det är skrivet: Det folk som blir skapat skall lova Herren (Ps 102:19).
De bredde ut sina kläder, och det ser ut att beteckna, att de som är värdiga att prisa Jesus tar av sig den gamla människan och brer ut den under honom för att lägga den under honom, så att han kan beträda den och helga den, så att inte köttet längre står emot anden (Gal 5:17). Då kunde de också säga: Jag ödmjukade mig för Herren, och han hjälpte mig (Ps 37:6). Lukas säger, att hela lärjungaskaran lovade Herren, och han kallar alla för lärjungar som följde Jesus, inte bara de tolv eller de sjuttio, utan hela folket som följde Jesus antingen för undrens skull eller för att de till en tid dragits till hans lära. Bland dessa fanns också barn såsom de andra säger. Dessa fördes av Guds kraft och bekände Jesus som konung, som kom i Herrens namn, dvs som Gud, och de sade: frid i höjden, vilket betyder, att den forna fiendskapen med Gud är slut. Ty Gud är inte en jordisk kung. När han nu kommer på jorden, måste det finnas frid i himlen. Därför är det ära i höjden, där änglarna lovsjunger i samma endräkt och försoning som den Gud och konung som kommer till oss på fålen har skänkt oss. Just detta, att han som är Gud visar sig på jorden och vandrar i vårt land, hos oss som är hans fiender (Rom 5:10), är bevis på att ett förbund har slutits mellan oss och honom.
Men fariseerna muttrade över att folkhopen kallade honom konung och lovsjöng honom som Gud. De menade, att kunganamnet ledde till uppror och hädelse av Herren. Men Jesus sade: Om de tiger, kommer stenarna att ropa. Han ville säga, att människorna inte säger detta för att smickra honom utan därför att de har blivit övertygade genom alla de kraftgärningar som de sett, och därför bär de fram denna lovsång.
1.) Liksom lantbefolkningen anses ha rustika seder, så var hedningarna utan den fostran som Lagen och profeterna gett Israel.
—
Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.