Om medlemskap och kommunion i Ortodoxa Kyrkan

Ladda hem A4
Ladda hemA5-häfte

Sanning är inte ett tankesystem för oss. Sanning är oskapad. Sanning är. Kristus är sanningen. Sanning är en person. Sanning är inte begränsad av vår uppfattning av den. Sanning övergår oss; vi kan aldrig fullt ut begripa Sanningen. Sökande efter Sanningen är sökandet efter Kristi person. Sanning är Kristi persons Mysterium; och på grund av att den är en person, blir Mysteriet oskiljbart länkat med händelsen: mötets händelse. Mysterium och händelse är ett. Mysteriet för det Ortodoxa sinnet är en precis, nykter verklighet. Det är Kristus och det är att möta Kristus.

Moder Maria av Normanby

Inledning

Min församling har ett mål: att göra Jesu Kristi Ord och Person närvarande. Därför finns vi. Men om man tittar närmare märker man att vi även är intresserade av att öka till antalet. Vi vill ha fler medlemmar och en större församling. Men vi vill inte vara en sådan församling som enbart vill fylla bänkarna med varma kroppar. Målet är inte ett antal utan Kristus själv, även om konsekvensen oundvikligen blir fler människor. Många intressanta diskussioner kommer till stånd när människor står på tröskeln och övervägar huruvida de vill komma in eller inte. Denna diskussion är en sådan.

Ortodoxa Kyrkan har, förutom människor som uttryckligen har valt att söka medlemskap (vi brukar kalla dem katekumener) även många följare, anhängare, vänner som inte är medlemmar. Många utanför Ortodoxa Kyrkan har också adopterat delar eller nästan allt från Ortodoxa tron fast i sina egna församlingar – allt från rökelse till ikoner, skrudar, gudstjänstordningar, författare och trosbekännelser.

En fråga som blir aktuell är – varför skulle människor, som ändå kommit så nära oss att de anammat i stort sett allting från Ortodoxa Kyrkan inte ta sista steget och bli förenade med den Ortodoxa kommunionen? Är det nödvändigt? Eller om man ställer samma fråga i omvänd ordning: varför anses de inte vara i kommunion? Varför får de inte ta emot eukaristin?

Denna fråga gör många utanför Ortodoxa Kyrkan stötta. För dem verkar det som om vi menar att du inte är frälst om du inte är Ortodox. Det verkar som om vi tror att Sankte Per står vid pärleportarna med gästlistan och att den är identisk med vår medlemsmatrikel.

Den idén är naturligtvis stötande – så pass stötande att det ofta blir den enda stötestenen som gör att folk inte väljer att bli medlemmar. De står inte ut med tanken att de, genom att gå med i vår Kyrka, skulle på något sätt bejaka idén att deras vänner och släktingar som inte blivit Ortodoxa inte heller är frälsta. Men det är inte det vi tror.

Svaret på båda frågor – varför medlemskap? och – varför inte en öppen eukaristi? ligger i vårt mål, dvs att vi vill göra Kristi Ord och Person närvarande. Vi tror att Kristus är Guds Ord, såsom det står i början på Johannes evangelium. Ordet är Personen. Orden (dvs vad vi lär ut) är därför oskiljbara från Kristi person. Om vi inte talar samma ord som Kristus talade, samma ord som har kommit till oss genom apostlarna och deras efterföljare, gör vi inteKristi Person närvarande. Eftersom det bara finns en Kristus finns det även bara en sann version av Hans lära, och en enda Kropp – en identifierbar och synlig enhet som hålls samman av en tro. Doktrin och organisatorisk enhet är odelbara, och är nödvändiga för att vi som församlingen skall kunna leva ut vår kallelse.

Samtidigt är det också så, att om vi inte är förenade i en synlig enhet (dvs i en Kyrka) med Kristus som överhuvud och med ett ömsesidigt ansvar inför alla andra inom Kyrkan, talar vi inte heller Hans ord. Vi ger falskt vittnesbörd om Hans vision för mänskligheten såsom han uppenbarade den för oss. Den visionen handlar om en mänsklighet som är förenad med ett sinne, en tro. Vi är kallade som människor att agera i enhet och harmoni med varandra, och inte att leva som atomer, avskilda och helt oberoende. Individen har inget liv avskilt från den mänskliga familjen – så lyder Kristi lära och vi kan inte ge uttryck för den läran utan att vara förenade i ett enda samfund.

Vi kan önska att alla de olika kyrkorna medsina (motsägande) läror ändå vore en förenad kyrka, fastän de uppenbarligen är uppdelade. Men oavsett hur mycket vi än önskar att så vore fallet, är det inte så som Kristi vision för människor ser ut. All filosofisk akrobatik som försöker förklara hur oenighet egentligen är enighet misslyckas.

En modig person frågar därför sig själv om det kan vara så att det finns en Kyrka som konsekvent har sagt samma sak i två tusen år (och därför haft en enda tro), och som konsekvent har varit en synlig enhet från Kristi tid och är byggd på apostlarnas lära. Om du hittar den kyrkan har du hittat Kyrkan. Om du inte tror att det är lönt att ens leta bör du kanske fråga dig själv om du i fortsättningen uppriktigt kan instämma i trosbekännelsens sista del – den del därvi säger att vi tror på en enda Kyrka. Är det möjligt egentligen? Tror du verkligen det? För oss är det en trosfråga.

Om Tro

När vi säger att detta är en trosfråga måste vi dock vara medvetna om att vi talar ur det moderna västerlandets samhällsperspektiv.Här förstås terminologin om vår tro på ett annorlunda sätt än vad vi i Ortodoxa Kyrkan menar. Samma ord kan betyda olika saker beroende på vem som säger dem.

”Tro” till exempel uppfattas av många i den protestantiska världen som ”försanthållande av ett påstående” medan vi ser tro som ”agerande som uppkommer av övertygelsen om att en Person är den Han säger att Han är, och att han säger sanningen.” Vi tror dessutom inte att folk blir frälsta bara de bekänner något som är faktamässigt korrekt. Vår uppfattning om Guds förhållande till människor kan inte beskrivas som om Gud håller en kontoräkning där allas synder har antecknats, men där ”tro” som en slags försanthållande av påståenden på något sätt kan få kontot att befinna sig i balans. Vi behöver inte betala Gud med en tro som befinner sig i våra huvuden.

Om man har vuxit upp med denna uppfattning av tro som försanthållande, och med frälsning som en fråga om vilka påståenden du finner sanna, är det naturligt att man vill lämna dörren så öppen som möjligt för så många som möjligt att bli frälsta. Det finns fortfarande människor vid liv som minns hur predikanter i olika protestantiska samfund kunde, för inte så länge sedan, dundra från söndag till söndag i predikstolen om hur kristna i kyrkan på andra sida gatan skulle alla hamna i helvete för de var ”fel kyrka”. För amerikaner som aldrig haft en statskyrka som norm har det varit ännu tydligare så. Det finns protestanter som verkligen gjorde en stor ”troshandling” genom att erkänna att katoliker förmodligen är frälsta. Men under de senaste femtio åren har retoriken, särskilt i Nordamerika och Västeuropa, tonats ner rejält och folk har blivit mer toleranta. Därför välkomnar de flesta protestantiska kyrkorna i stort sett alla kristna till eukaristin. Det finns få som anser att deras barn går förlorade bara för att de går med i kyrkan på andra sida gatan.

Det är en ädel aspekt av människan att hon vill leva i fred med alla, att hon inte vill döma, eller vederlagsfritt utesluta. Samtidigt är det obeskrivligt arrogant att du, lilla människa, tror att du kan avgöra vilka som kommer in i himmelriket genom att sänka ribban. Det är samma sorts arrogans som den lider av som tycker att han/hon vet vilka som inte är frälsta. Det är bara en något ”trevligare” form av samma arrogans. Vi vill inte syssla med detta alls, framförallt därför att vi inte försöker att ”komma in i himlen” utan i stället att ”bli förenade med Kristus”. Vi beskriver evighet på ett helt annorlunda sätt.

I sola fides¹-världen – en värld där du kommer in i himmelen genom att tycka något stämmer – har folk sänkt och sänkt ribban på vad det är man behöver tro, och konsensus nu är att allt du behöver tro för att bli frälst är att Jesus dog och uppstod. När man säger det så låter det så förföriskt enkelt. Men det är egentligen inte så enkelt. För om du börjar påpeka vilka andra delar av tron till följd blir enbart frivilliga dekorationer på tron börjar protestanter genast att vilja lägga till detaljer i det som du ”bara” skulle behöva tro. Det blir ungefär som det barnet som bara får ha med sig ett gosedjur i sängen, men som försöker att få med ”bara en till” och ”bara en till”. Till slut blir hela sängen full och hälften ramlar ut. För fastän de flesta i alla de olika kyrkorna försöker att sänka ribban lika lågt blir det inte för den sakens skull mer enighet mellan dem. Det beror helt på vem du frågar – det blir fortfarande en stor dissonans och oenighet kring vilka detaljer kring vår kristen tro som är nödvändiga för frälsning även om alla är överens om att det inte är mycket.

Nåväl, låt oss då säga att ”allt” du behöver tro på är att Jesus dog och uppstod. Behöver du tro att detta kan frälsa dig? Behöver du tro att Han är Gud? Behöver du tro på Gud alls? De flesta tycker att detta är absolut nödvändigt. Behöver du tro att Jesus steg upp till Himmelen och sitter på Faderns högra sida? Behöver du tro på bibeln? Och vad har du för nytta, förresten, av trosbekännelsen om du ändå tänker låtsas som att det verkligen går att sänka ribban till nästan obefintligt? Vad tjänar trosbekännelsen då för syfte?

Enkelheten med ”allt du behöver tro på är Jesus” är inte bara förförisk men också förrädisk och falsk. Det finns inga bland dem som har annat än den mest ytliga förståelse av sin tro som egentligen tycker att resten är egal. Och att påstå att man ”bara” behöver ha detta (vad det nu är) i sitt huvud för att komma in i himmelen är ett sådant absurt uttryck för vår tro att jag tänker omedelbart på alla de tusentals människor som fötts in i ett kristet samhälle och som har sedan förkastat alltihop. Vad är då Gud för en tyrann om han tänker avgöra din evighet beroende på hur du har reagerat på ett så intetsägande påstående? Vad har din tro att erbjuda mig om det enda som egentligen spelar roll är att jag bejakar ett sådant påstående som är så enkel att det inte säger någonting? Om man offrar allt innehåll för att inte bli tvungen att utesluta någon, för att inte uppröra någon, har man samtidigt inget innehåll för att locka någon. Man blir irrelevant.

Detta utgör kyrkornas barmhärtiga försök att undvika ett läge där de måste påstå att den som inte tror allting som detta samfund tror, inte heller skulle vara frälst, vilket är ohållbart. Det är stötande. Och inte bara stötande; det är uppenbarligen falskt eftersom folk som går i kyrkan på andra sida gatan lever sina liv mer eller mindre efter samma värderingar och i praktiken går det inte att se någon skillnad.

Förutom detta är det ju även så att folk inom samfunden i alla fall sällan kommer överens om mer än några få ytliga påståenden. Doktrinär stränghet gentemot de egna leden har avtagit samtidig som den även har avtagit mot utomstående. När jag läste teologi tillsammans med anglikanska prästkandidater träffade jag människor vars tro var en salig blandning av lutherska, kalvinistiska, metodistiska idéer mm. Människor är inte bara trötta på att döma sin nästa, de har egentligen inte mycket gemensamt med någon. Om de plötsligt fattade mod och stod upp för det de trodde skulle de finna att de inte står i kommunion med någon alls.

Vi i Ortodoxa Kyrkan förstår hur Guds kärlek mot medmänniskorna kan väcka en vilja att sluta anmärka på petitesser. Vi förstår hur stötande det kan vara när människor hör oss säga att vår Kyrka bevarar trons fullhet. Om du anser att försanthållande av rätta påståenden är lika med att vara frälst uppfattar du förmodligen också att vi ser alla andra som förlorade.

Men det är inte det vi tror. Vi ser inte alla, som inte försanthåller det som är faktiskt korrekt, som ofrälsta Vi bevarar inte de ” korrekta påståendena” utan den Sanna Tron. Vi tror inte att folk med nödvändighet hamnar i helvete när de inte är överens med oss: vi vet inte vem som kommer att bli evigt förenade med Gud! Vi försöker förena oss med Gud – det är allt vi vet.

Märk väl skillnaden i ordvalet!

Tro, för oss, är när vi gör det Gud har kallat oss till att göra. Tro handlar samtidigt om information och upplevelse, en ontologisk resa och en filosofisk insikt. Du vet, du blir, du lever, du känner. Tro är inte faktabefriad, men den kan inte reduceras till enbart fakta.

Frälsning är att göra Guds verk. Vi blir förenade med Kristus – vi blir ontologiskt ett med Gud själv i Hans Energier – när vi gör det som Kristus har kallat oss till att göra. Det ögonblick då vi börjar leva det liv Han har kallat oss till – i det ögonblicket blir vi ett med Honom. Frälsningen är att vandra med Gud. Sådant är frälsningens tillstånd. Guds gåva är att du blir inbjuden, anmodad att göra Hans verk, och genom att göra dem blir du förenad med Honom. Gärningarna har inget annat än sig själv som syfte. Helighet är sin egen lön.

Du blir inte frälst för att dina goda gärningar antecknas i Guds kontobok. Helvetet är inte ett straff som kommer utifrån, såsom vi ser det, utan ett tillstånd där människan förskjuter Gud aktivt. Det vi blir frälsta ifrån är vår egen oförmåga att leva Guds liv (det är nämligen därför vi dör).

Om Läran

Hur är det då med orden vi säger; med budskapet? Varför är det viktigt att säga de rätta orden om människor inte kommer att bli insläppta eller uteslutna ur himmelen beroende på huruvida de håller med oss eller inte?

Vi vill bevara den rätta läran helt enkelt därför att den lär oss att göra rätt saker – att leva livet som Jesus har kallat oss till. Dessutom är det så att frälsning inte äger rum på individuell basis, som om vi vore alla självständiga atomer, utan frälsningen äger rum i gemenskapen. Vi vill därför få tillgång till den återskapande och frälsande makt som Jesus Kristus ständigt utgjuter genom sin Kyrkas händer. Vi vill som individuella personer bli del av frälsningen som sker i Hans Kyrka.

Förmågan att bevara rätt doktrin är en karisma (grekiska för ”gåva” – såsom det är med nådegåvorna) som har skänkts åt Kyrkan och till varje medlem. Kyrkan har en holistisk medvetenhet om tron (på latin har man kallat detta för sensus fidelum) och den medvetenheten gör Kyrkan vaken och i stånd att bevara den apostoliska ordningen från alla sorters förvirringar. Trots att enskilda medlemmar, och till och med hela lokala grupper kan (och tyvärr har) förorenat avbilden, och misslyckats ibland, så har Kyrkan som helhet inte gjort det. Den kommer aldrig att gå miste om karisman och därmed aldrig förvirra doktrinen. För oss, när vi förenar oss med Kyrkan, är det den troshandling som kommer naturligt ur tron på att den Helige Andens nåd är tillräcklig för att bevara Kyrkans doktrinära renhet – en uppfattning om Kyrkan som funnits ända sedan Pingstdagen fram tills nu.

Men vi har ju sagt att frälsningen är ett liv i Gud, inte de fakta som du har i huvudet. Den Helige Andes gåva, som bevarar Trons Fullhet är viktig för vårt liv i Gud eftersom man inte kan få del av gärningarnas karisma utan att också få del av sensus fidelum-karisman. Du måste veta hur du skall göra innan du kan göra det. Vi måste förena oss med den historiska Kyrkan därför att om vi vill leva det liv som kristna gjort genom historien måste vi dela deras tro också. Såsom alla gåvor har denna gåva skänkts av Anden för att bygga upp Kyrkan. Det är inte en individuell orakel-liknande gåva där en enskild individ blir belyst i avskildhet från alla andra. Det är en gåva som vi hittar tillsammans – tillsammans med alla andra i ett ömsesidigt ansvar och tillsammans med alla kristna genom tiden. Det är också en gåva som redan har blivit skänkt – för att ta del av den behöver du bli del av den gemenskap som mottagit och tagit del av den.

Det är detta som vi syftar till när vi talar om våra biskopars apostoliska succession. Det är inte enbart att vi har biskopar som i en obruten kedja har känt sina föregångare, och föregångaren har i sin tur känt sin föregångare osv ända bak till apostlarna. Västerlänningar tycks ibland frestas att förringa detta begrepp och se det som naivt (därför att man tvivlar på att en sådan obruten kedja finns) eller att avvisa det som en distraktion från den egentliga frågan. Det känns för många som om vi påstår att Gud skulle vara beroende av att en människa vidrör en annan människa, som om Gud inte kunde nå sin Kyrka utan den bokstavliga successionen. Men vi hävdar att handpåläggningen vid biskopssuccessionen är viktig såsom en faktisk och historisk manifestation av vår Kyrka: och alltså mer än bara symbolisk. En man har med handpåläggning välsignat en man, som har med sina händer välsignat en man … och nu står den senaste på apostelns plats och undervisar oss. Det tror vi.

Men om vi ändå skulle lämna frågan om den bokstavliga successionen tills senare, är det nog ändå klokt att vi ser både läran och gärningarna som nådegåvor – som karisma. För oss utövar biskoparna sin kallelse – sin karisma – i två egenskaper: först såsom lärare och beskyddare och vakter av läran, och sedan även som firare av eukaristin. Ordningsföljden mellan de två är oväsentlig. De delar ut Kristi Kropp (i eukaristin) till Kristi Kropp (Kyrkan) medan de förkunnar Ordet (som är Kristus) med Kristi ord. Det är ett och samma ämbete.

Kopplingen mellan apostlarna och den obrutna kedjan av biskopar är för oss en mystisk, karismatisk, familjebetingad och organisk troendegemenskap. När vi ber tillsammans i enhet, när vi delar sakramenten med varandra, när vi tillber tillsammans och har kommunion tar vi alla del av en gemensam upplevelse, ett gemensamt liv med Gud. På samma sätt som tro omsatt i handlingar är vårt sätt att förena oss med Gud, är tro i gemenskap med andra kristna och gemensamma handlingar vårt sätt att tillsammans förena oss med Gud. Den obrutna kedjan som sträcker sig över alla generationer – en enda gemenskap som i olika lokaliteter har uppfostrat barn i Tron, har utbildat och format ledarna, som har lagt sina händer på dem och sänt ut dem för att sprida karisman – denna oavbrutna gemenskap är den samma som startade på pingstdagen och fortsätter än idag. Apostolisk succession är en kultur, en upplevelse, en organism skulle man nästan kunna säga.

Apostolisk succession handlar inte bara om biskoparna utan om oss alla, fast i synnerhet om biskoparna. Det räcker inte att man läser om de heliga Fäderna i en bok. Du kan inte bli del av familjen – av handlingarnas och karismans familj – i avskildhet. Eller så kan du inte göra det till samma grad i varje fall. Rövaren på korset gick aldrig i en medlemskaps kurs hos Ortodoxa Kyrkan men vi håller upp honom som en förebild av tron. Du som har chansen kan dock inte påstå att du tror vad vi tror om du inte gör såsom vi gör – och vi gör allt det i gemenskap med Kyrkan.

Vår frälsning är därför en gemensam process där vi blir lärda (med doktrin) att göra handlingarna som Gud har kallat oss till, där vi gör dem tillsammans och därmed blir frälsta tillsammans. Det handlar inte enbart om en fortlöpande gemenskap av troende som har fortsatt oavbrutet sedan apostlarna. Det handlar om samma grupp troende som har bara vuxit till antal under åren.

Vi finner att de västliga kyrkorna tenderar att dela upp kyrkobegreppet i två; den segrande kyrkan (de troende i himlen) och den kämpande kyrkan (de troende på jorden) . Vi accepterar inte uppdelningen. Många ser den himmelska kyrkan som den sanna Kyrkan – de som är såsom vi borde vara – heliga, apostoliska, allmänneliga – medan vi i den andra halvan här nere stapplar oss fram som blinda. Uppdelningen grundar sig på att människor som beskriver kyrkan i dessa termer inte tror att det kan finnas sann helighet eller sann enhet på denna sidan om döden.

Vi säger att kontinuiteten inte enbart sträcker sig över tiden mellan oss och fornkyrkans helgon (dvs den apostoliska successionen), men vi har även en ontologisk kontinuitet här och nu med dessa som förr levde på jorden men nu är hos Gud. Eller såsom den Ortodoxa Teologen Anthony McGuckin skriver, ”vår lära om kyrkan härstammar från vår lära om Treenigheten.” Såsom Gud Fadern och Gud Sonen är inte delar utan är var för sig Gud i den fullaste meningen, så är kyrkan också odelbar. Men Gud Fader och Gud Sonen och den Helige Anden äger inte Gudomens fullhet oberoende av varandra, utan de är var och en Gud i den fullaste meningen just därför att de är en gemenskap – tre personer som också är en enda Gud. De tre personerna ger var och ett fullt uttryck för det som menas med ”Gud” därför att de är så intimt förenade med varandra.”

På samma sätt är den lokala församlingen Kyrkan till den grad den är förenad med resten av Kyrkan. Men den är inte en del av Kyrkan. Du hittar i den lokala församlingen Kyrkan. På samma sätt är Kyrkan på jorden – den du ser och som består av levande dödliga människor av kött och blod – Kyrkantill den grad den befinner sig i enhet med den heliga familjen som har insomnat och som ständigt ber för (och med) oss i Guds tronrum. Frälsningens gemensamma karaktär har alltså inte enbart med en oavbruten historisk succession att göra, utan även med den gemensamma processen som pågår nu där vi alla tillsammans förenar oss med Kristus i handlingar. Vi behöver tro det som våra fäder trodde därför att de fortfarande tror det. Vi behöver göra det som våra fäder gjorde därför att de fortfarande gör det.

För övrigt så är det detta som Ortodoxa Kyrkans förkärlek för reliker syftar till. Det är på grund av detta som vår Kyrkas tidigaste altare var kistor som innehöll benen efter martyrerna, och det är därför vi än idag vill ha reliker i våra altare. Dessa människor är med oss, ber tillsammans med oss och för oss. Just nu.

Såsom jag har beskrivit ovan, definierar vi tro som handlingar. Vi bevarar den sanna tron så att folket kan bli lärda att göra Guds handlingar. Vi förblir i Kristi Kropp (dvs Kyrkan) som grenar som har ympats in i vinstocken (Johannes 15), därför att vi vet om att det enda sättet att ständigt kunna bli förenade med Kristus i Hans handlingar är att ta del av Hans kropp (i eukaristin), tillsammans med alla de andra Heliga som oavlåtligen tillber Honom i himmelen och som oavlåtligen har kommunion med Honom. Johannes 15:3-4, ” Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er.Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig.”

Det är bara tillsammans med dem, med hela Kyrkan som vi kan göra något alls. Vår tro-omvandlad-i-praktik är aldrig en individuell ansträngning utan en gemensam tro. Om vi vill bli del av Kristi Kropp i handlingarna måste vi bli förenade med den (och med varje medlem genom tiden) i läran och i sakramenten: i Ande och i Sanning(Johannes 4:24).

Det är dessutom så att hur vi ”säger” Kristi ord handlar om mer än ljudet som kommer ut ur våra munnar. Det handlar även om verkligheten som vi visar med våra handlingar. När vi är en, identifierbar och synlig enhet ”säger” vi att vi tror på en helig allmännelig och apostolisk kyrka. Det som Ortodoxa Kyrkan tror återfinns i det den gör och har gjort. Argumentet falerar naturligtvis om vi gör den avhängig av individuella människornas agerande. Vi har haft, och har, gott om syndare – i stort sett var enda en av oss som ännu inte kommit fram till himmelen. Men på grund av att vi inte delar upp kyrkan i två halvor, tror vi också – vi har erfarit och vi tror även såsom en ”visshet om det man inte ser” (Hebreerbrevet 11:1) – att den Sanna Tron och handlingarna som flödar ur den finns i Kyrkan här på jordentrots att hon är fylldav syndare. Det är uppståndelsens mirakel: död har genom döden nederlagts och Gud lever i och bland oss trots allt. Om du vill hafler och mer uppenbara och påtagliga exempel på det som vi tror kan du läsa om Kristi liv och våra Helgons liv. Vi tror på den Gud som helgade dem, och vi eftersträvar samma helgelse.

Alltså är det genom att bevara deras lära, genom att göra det de gjorde, genom att bevara deras liv som vår ledstjärna som vi kan få möjligheten att förena oss med Kristus i gemenskap med dem. Doktrinen är viktig därför att när man blir lärd rätt kan man leva rätt. När man lever rätt – i synnerhet när man ger sant vittnesbörd om hur Kristus kallade oss att vara av ett sinne – undervisar man en förlorad värld om Guds makt.

Vi vet att detta levnadssätt fungerar – på detta vis kan du förena dig med Gud (i synnerhet genom att älska Gud, älska din nästa, genom omvändelse, bikt, dop, eukaristin – det sakramentala andefyllda självförnekande livet i kärlek). Vi vet att de som gör detta blir förenade med Gud därför att det har bevisats först med Kristi Uppståndelse och sedan genom oberäkneliga mirakler, martyrer, bekännare, heliga män och kvinnor som visade med sina liv och död att Herrens uppståndelses kraft fanns även hos dem.

Det är en helt annan sak att säga detta än att säga, ”vi vet att vi (dvs de du ser framför dig) har rätt i sakfrågan”. Det ärsnarare så att vi vet att vår tro och vår tillbedjan utgör frälsningen. Vi vet att detta (dvs Kyrkans läror såsom de har omvandlats i praktik i evangeliet och i helgonens liv) är livet som Jesus har kallat dig till. Men är människorna i vår församling ofelbara? Nej. Det finns får utanför och vargar innanför. Vi uttalar oss inte om vilka som kommer till himmelen och helvetet. Vi vet inte – och det gäller även oss själva som enskilda personer. Frälsningen är inte en individuell avskild händelse där mitt enskilda öde bestäms. Frälsningen är alltid en gemensam händelse där vi blir frälsta tillsammans.

Om Sakramenten

En aspekt av de rätta handlingarna handlar om att på ”rätt sätt” fira sakramenten. Även detta är en stötande fråga för många utanför Ortodoxa Kyrka. Det verkar som om vi säger att du som inte firar gudstjänst med samma gudstjänstordning som vi lyckas inte få ert vin och ert bröd till att bli Kristi blod och kropp. Eller som om vi menar att du som blivit döpt med en annan dopgudstjänstordning än vi har har inte blivit döpt på riktigt.

Det är inte det vi tror. Inom Ortodoxa Kyrkan har det genom åren funnits många olika gudstjänstordningar och olika lokala traditioner. Vi har faktiskt långt mycket mer variation mellan lokala kyrkor än idag än våra medlemmar brukar vilja erkänna.

Vad är det med sakramenten i så fall som är så viktigt? I västvärlden hittar du allehanda tolkningar: en säger att sakramenten endast är gemytliga ritualer, ceremonier som uttrycker våra kollektiva minnen. En annan säger att de är praktiska som andliga övningar eller har ett pedagogiskt värde. Man träffar folk som hävdar, såsom vi, att i sakramenten händer något verkligt. De döpta dör på riktigt i Kristi död och uppstår på riktig med Kristus. Vi tar emot Kristi kropp och blod – på riktigt – i eukaristin. Men varför? Även om någon håller med oss om det kan det hända att de aldrig funderar på vilket värde det skulle ha.

Den frälsningslära som beskrivits hittills kallas i Ortodoxa Kyrkan för theosis. Vi förenar oss med Gud genom att göra Hans gärningar, genom att lära oss att tänka Hans tankar. Vi gör oss inte därmed förtjänta av något. Livets gåva är att vi får göra dessa saker. De utgör innehållet i vår frälsning, inte orsaken till vår frälsning. Men ytterligare en aspekt av theosis handlar om att det är en evig process. Den tar aldrig slut. Därför fortsätter våra fäder att göra samma saker hos Gud. De gör det som de gjorde. De ber. Nu. Idag. De kommunicerar (delar kommunion, tar del av Kristi Kropp och Blod) nu. De älskar och är älskade.

Vi målar inte upp i vår tradition en bild av himmelriket som en slags evig lekplats där vårt inre barn äntligen får fröjda sig med lek och sång, såsom många gör i väst (ett tydligt exempel är den berömde diktaren Adrian Plass som skrivit en hel bok med dikter och akvarellmålningar som illustrerar den himmelska lekplatsen). Vi kommer inte äta glass eller plaska i en himmelsk plaskdamm. Det handlar inte om att vi ser himmelen som någon glädjebefriad och sträng plats. Naturligtvis blir vår glädje gränslös. Men dess gränslöshet grundar sig i Guds evighet. Himmelen för oss har Gud som mittpunkt och inte mig som mittpunkt. Jag färdas in mot Gud som är evig. Jag kommer aldrig fram till någon slutstation. Jag fortsätter bara. Vi ser därför inte frälsningen som att man har gått över en linje eller gjort mål. Vi ser den som en färd – hela kyrkans gemensamma färd.

Utifrån den uppfattningen ser vi att sakramenten skänker oss den behövliga nåden för att kunna fortsätta färden. Sakramenten utgör färden. För att förtydliga bilden ytterligare skulle man kunna diskutera fallet där en människa finns som aldrig hört talas om kristendomen överhuvudtaget. Då den människan är skapad av Gud har hon all möjlighet i världen att leva ett liv som behagar Gud. Kunskapen om Gud är tillgänglig förhenne såsom vi läser i Romarbrevet 1:20, ” Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.”

Men i vår erfarenhet är det egentligen de flesta som misslyckas och vänder ryggen åt Gud. Det finns ingen som kan gå med Gud utan Guds hjälp. Att följa Guds kallelse innebär därför ett samarbete med Gud – en synergi. Vi behöver en synergi mellan Guds ansträngningar och våra egna ansträngningar och fastän de arbetar tillsammans är de helt ojämna i sin verkan. Gud gör det mesta men vi måste också vara med.

Guds gåvor, nådegåvorna som skänkts oss till vår hjälp är skänkta till hela Kyrkan därför att hela Guds mänsklighet blir frälst tillsammans. Det som sakramenten ger oss – bokstavligt och på riktigt – är karisman, Guds gåva som gör det möjligt för oss att göra Hans gärningar. I Efesierbrevet 2:10står det, ”Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.”

Vad kan vi mer säga om hur sakramenten verkar? Sakramenten är inte en generisk mall som upprepas lokalt. Det skulle betyda att vi likställer våra sakrament med alla andras. Nej de är inte en mall, de är samma händelse överallt och genom tiden. Uppenbarelseboken 13:8 kallar Jesus för ” Lammet som är slaktat från världens grundläggning”. Hans offer är evigt. Det fungerar inte om vi ser Jesu offer som enbart en slags betalning av en skuld. Skulden var inte från världens grundläggning! Varför skulle lammet slaktas från världens grundläggning? Sakramenten är en evig händelse där Gud omsluter oss med sin kärlek och bjuder in oss i Treenighetens gemenskap.

Alltså är vår eukaristi ett deltagandei en enda händelse som sträcker sig över tid och rum. Samtidigt samlas vi i olika hus på olika platser och firar eukaristin och de övriga sakramenten. Vi tror på samma sätt att den Gode Herden – den som både offrar och blir offret – Jesus Kristus finns överallt. I Hans Kyrka manifesterar Han sin närvaro på många olika sätt. Hos varje kristen är Kristus närvarande på ett sätt som är unikt och specifikt för den personen. Några personer kallas till att dela Kristi specifika och vigda ämbete såsom den Gode Herden. De är våra biskopar. Och på samma sätt som den eviga eukaristin bara är giltig därför att det är Kristus som offrar sig själv, så är våra sakrament bara giltiga när de firas av biskopen (eller den präst som biskopen utsett att göra detta). Våra sakraments kraft härstammar från den eviga eukaristin som vår lokala biskop firar tillsammans med alla biskopar i Kyrkan: alla som varit och som är biskopar, alla som tillsammans bevarar den sanna tron.

Med andra ord handlar eukaristin inte enbart om bröd på en tallrik och vin i en bägare. Det handlar om vem det är som välsignar brödet och vinet. Om eukaristin vore en mall att följa (vilket vi egentligen har konstaterat inte är fallet) skulle mallen inte gå ut på att man skall, ”skaffa bröd och vin och välsigna det”. Mallen skulle i så fall vara, ”skaffa en biskop som har vigts in i Kristi eviga biskopsämbete och som tillsammans med alla biskopar i tid och rum firar brödets och vinets mysterium. På så vis kan den lokala församlingen ta del av den eviga eukaristin.”

Vi har ett enda biskopsämbete i vår kyrka – Kristi biskopsämbete. Varje biskop delar det fult ut – Kristi, vår Gode Herdes ämbete. Tillsammans med kollegiet bevarar biskoparna trons fullhet därför att de alla delar ämbetet. Vår tro bevaras i gemenskap, ett råd, i samarbete mellan ledarna, som tillsammans i enhet kan hävda att de leds av Anden². Alltså föds vår eklesiologi ur vår treenighetslära: ingen individ kan ensam avgöra sanningen åt oss utan den enskilde biskopen äger den makten och den karisman (fullt ut) just på grund av han också är förenad med de övriga biskoparna i ett kollegium. Tillsammans har hela Kyrkan tagit emot och måste bevara den sanna tron, och från helheten flödar sakramentens nåd.

Men om Gud kommer till andra kristna och möter dem i deras kyrkas eukaristi är något som ligger mellan dem och Gud. Vi har inte med det att göra.

När människor pratar om ”kommunion” tänker de oftast på en av två saker: antingen handlar det om brödet och vinet i nattvarden, eller så syftar man på en organisatorisk enhet som omfattar biskopar, församlingar osv. Vi i Ortodoxa Kyrkan menar att det egentligen är samma sak. Kristi Kropp (församlingarna) och Kristi Kropp (eukaristin) är, ur doktrinens synpunkt, samma sak därför att ”organisationen” eller familjen är de som tillsammans stärker sig genom sakramenten (i synnerhet eukaristin) i sina ansträngningar mot en gemensam vision av mänskligheten. De tar del av Kristi Kropp för att kunna bli, tillsammans, Kristi Kropp. Eftersom det dessutom är Kristus som både offrar och är offret blir det ännu tydligare att saken är den samme: Kristi Kropp (Kyrkan) offrar Kristi Kropp (eukaristin).

Låt oss därför återgå till frågan som så ofta ställs om varför det är som icke-medlemmar inte tillåts ta del av eukaristin.

Det går inte att samtidigt äga en ambivalent och inkonsekvent uppfattning om Kristi Kropp (kyrkan) – en uppfattning som inte bara strider mot vår utan även innebär att man äger en annan uppfattning om hur man lever det kristna livet och förkroppsligar Kristi vision för mänskligheten – och samtidigt vilja ta del av Kristi Kropp (eukaristin) tillsammans med oss. Det är ologiskt för oss att du skulle förkasta å ena sidan vår uppfattning om vad Kristi Kropp (kyrkan) är och samtidigt vilja acceptera från oss Kristi Kropp (eukaristin).

Den inkonsekvensen är större än bara teori eller påståendenas faktamässiga värde. Nattvarden är offentlig, inte privat, och den offentliga aspekten får konsekvenser.

För det första blir nattvardsgemenskapen en missionshandling. Vi visar människor genom vårt gemensamma deltagande i den Heliga Nattvarden vad meningen är med mänskligt liv – vad det kan vara. Det kan vara ett liv där människor tar det som annars är blott materia (bröd och vin) och genom Guds nåd, i frid och kärlek med varandra, välsignar det och gör det till något mer: livet, gemenskapen och brödet blir för alla till en förening av Gud och människan i den människoblivne Kristus. Det är inte bara brödet och vinet som blir något mer än vad de var – vi som gemenskap blir också mer: Gud och människor förenade. Vi visar att all materia, hela skapelsen, skapades som ett underlag för människans liv tillsammans med Gud och med medmänniskorna. Vi visar att Gud har skapat världen i syfte att en dag bli människa – den människoblivne Herren Jesus Kristus – Gud med oss. Det är det som skapelsen är till för. Det är det som nattvardsgemenskapen visar världen.

Tillsammans i vår nattvardsgemenskaputtalar vi trosbekännelsen därför att vi visar att en förenad mänsklig familj har en enda gemensam visionom hur vi kan ge uttryckför den mänsklighet Gud har gett oss. Vi har ett sinne, en tro, vi lever ett liv. Sann lycka kommer inte genom individuellt självförverkligande, individuell prestige eller ambition, utan genom gemensam tillbedjan av den Treenige Guden. Sant liv är inte jakten efter enskild materiell framgång utan alla människors brödraskap. Det är möjligt för alla människor att tillgodogöra sig denna visdom. Gud har gjort det möjligt trots att alladiskussioner, alla splittringar allt hat och agg som fallna människorhyser gör att det verkar omöjligt. Vi hävdar att det inte bara är möjligt utan är verklighet – en verklighet som genom nåd har skänkts oss i form av Kyrkan och dess sakrament. Vi visar denna verklighet offentligt. Kom! Smaka och se att Herren är god.”³

I och med att nattvarden är offentlig blir mitt deltagande med dig ett offentligt uttalande om att du och jag (och alla de andra) förenar oss med Kristi Kropp i harmoni och enighet – och att jag är säker på detta (eller så säker som man kan rimligtvis vara). Det gäller inte bara dig och mig, vi som är i samma rum och samma församling – uttalandet gäller hela vår kyrkliga gemenskap och det är ett uttalande om att vi delar hela tron. Prästen i Sibirien, Ryssland, Rumänien, Jerusalem, Kongo eller Japan (eller var som helst!); och alla de troende som är en del av nattvardsgemenskapen omfattas av uttalandet. Jag påstår alltså offentligt att om du har hört deras präster undervisa om Treenigheten eller inkarnationen, sakramenten eller något annat av central doktrinär betydelse så kan du utgå ifrån att jag tror på det de har sagt. Det kan naturligtvisfinnasspecifika fall där en person missförstått eller säger fel. En person kanske blandar in för mycket personliga spekulationer. Men i det stora hela undervisar biskoparna den sanna tron och, så långt det går, hålls prästerna till svars för det de säger.I det stora hela kan du säga att jag är överens med dem om allt i doktrinen. Detta är vår vision för mänskligheten: att vi alla skall bli förenade med den ende sanne Guden och och vi alla strävar efter att bli Kristi Kropp.

När vi uttalar oss om detta offentligt är det, som sagt, en missionsproklamation. Potentiellt sätt är det hela världen som är mottagare för budskapet. Jag måste därför vara mycket vaksamöver vem som omfattas av uttalandet för det kan ju avgöra innehållet i uttalandet.

Det skulle till exempel vara mycket olyckligt om du fick fel uppfattning och tyckte att den kalvinistiska predikanten i nästa stad för min talan. Jag skulle bli helt förkrossad om någon gick miste om chansen att höra vår tro bara för att de först hade lyssnat på en neo-liberal predikant som påstår att Gud förmodligen inte ens existerar … för att sedan anta att jag tycker samma sak som den predikanten! Jag vill att kontrasten skall vara uppenbar mellan mig och de extrema fundamentalisterna som påstår att vi borde glädjas åt att somliga människor går förlorade. Jag vill inte att vårt budskap blir ohört på grund av ett antagande som många sekulära gör här i Nordeuropa – dvs att alla kristna säger samma sak och (detta är ännu värre) att sekulära människor förstår vad det är som alla kristna tror och nu kan sluta lyssna.

Medan många protestanter inte menar att de är överens om allting med alla som de också delar nattvardsgemenskap med (oftast på grund av en mycket oambitiös inställning som inte ens erkänner att det är möjligt) uttrycker de ändå idén om att det finns en generell enhet mellan alla troende i alla kristna trossamfund så länge de som tror har vissa grundläggande uppfattningar gemensamt.

Jag tycker detta är ansvarslöst. Det är ansvarslöst att identifiera sig med alla som kallar sig kristna därför att det totalt underminerar mission och lärjungaskap (framförallt här i den sekulariserade västvärlden.). Det är samma som att säga ”jag har inget att tillägga”, eller ”här behöver du inte titta en extra omgång om du redan hört en som kallar sig kristen.” Jag tror inte att många kristna förstår just vad det är de säger när det påstår att ”det enda viktiga är att man ska tro på Jesus”. Jaså? Du är alltså helt obestämd i frågan om det skulle vara bättre för mig att bli mormon eller gå med i din kyrka? Och Jehovas Vittnen – dem godkänner du med? Hur är det då med vitmakts apartheid-”kristna” i (endast visa delar av) Sydafrika? Alla ovannämnda tror på Jesus. Är de alla lika godkända menar du?

Om du säger ”det enda viktiga är att man skall tro på Jesus – allt det andra spelar ingen roll” och du inte menar ”jag har inget att tillägga” är det egentligen ännu värre. I så fall blir ditt budskap till icke-kristna som så: inga av oss är överens med de andra om mer än några ytliga påståenden, ochkring dessa är vår enighet egentligen ganska falsk. Det är omöjligt för människor att äga ett sinne. Vi ger upp. Människans arrogans och högmod är för stora för Gud, och Han förmår inte att besegra dem. De svåra existentiella frågorna mänskligheten har kan inte otvetydigt besvaras i termer som människan kan tillgodogöra sig. Det bästa vi kan hoppas på är därför att man får någon påhittad låtsas-enhet där vi alla är överens om att vi är överens om något, fast inga av oss egentligen vet vad det skulle då vara. Trots det vill vi att du skall fundera på fördelarna med något av det som några av oss säger, och överväga om du också ibland vill göra några av de saker som några av oss ibland gör.

Detta är inte rösten som kallar i öknen, ”bereden väg för Herren!” (Jesaja 40:3). Ingen följer efter en skock får som alla vandrar åt var sitt håll. Var är herden egentligen?

Denna icke-lära om kyrkan är för mig samma som att förneka inkarnationen. Det är samma som att förneka att Gud kan och har uppenbarat för oss en vision om mänskligheten och gjort det begripligt för oss i alla fall till den grad att vi, genom Hans nåd, kan delta i denna återskapade mänsklighet.

Ortodoxa Kyrkan tror att Han har gett osssin Ande som hjälpare för att denna mänsklighet kan omfatta alla människor. Vi vägrar att erkänna oss besegrade fastän vi möter envisaochhögfärdiga människor som hittar på sin religion allteftersom. Gud är större.

När vi ger upp på visionen om att mänsklighet kan äga ett sinne säger vi därmed en osanning om den radikala skillnaden mellan Kristi Sanning och alla andra ”sanningar”. Andra sanningar handlar om idéer, vår sanning är inget annat än själva Kristus och Hans person i vilken uppståndelsen – en uppståndelse som inga idéer någonsin kunde åstadkomma – har gett oss evigt liv. Ordet är Personen. Vi kan aldrig gömma detta ljus under diplomatins skäppa (Matt 5:15) och påstå att ”vi har inget att tillägga”.

Om vi trots allt har något att tillägga innebär det ofta att vi tar avstånd från, eller till och med kritiserar agerandet, som vi observerar hos andra som kallar sig för kristna. Det går inte att komma runt detta. Vi envisasmed vår doktrin därför att vi är envist måna om praxis. Det finns ett intimt samband mellan dem. Vi behöver inte bara dela samma sinne. Vi behöver, så att säga, dela samma händer också. Vi behöver be på samma sätt. Vi behöver leva Kristi Liv på samma sätt. Det senare är framförallt ett område där vi insisterar att vi visst har något att tillägga.

Kommunion i Bibeln

Helige Paulus skriver i 1 Korintierbrevet 11:17-18, 21-22, 26, 29-30”… era sammankomster är mer till skada än till nytta. Först och främst hör jag att det förekommer stridigheter bland er, när ni möts i församlingen, … Vid måltiden tar genast var och en för sig av sin egen mat, så att den ene är hungrig, den andre berusad. … föraktar ni Guds församling och får dem att skämmas som ingenting har? … Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. … Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade.”

Den som är observant ser att för Paulus verkar Kristi Kropp (dvs Kyrkan) och Kristi Kropp (dvs brödet och vinet i Eukaristin) vara helt utbytbara som koncept. Medan församlingen i Korint kanske led av klasskonflikter eller någon slags paternalism i sitt gudstjänstliv tror jag att brevets poäng är högst relevant för dem som gett upp idén att Sanningen har blivit uppenbarad för Kyrkan – de som har nöjt sig med att hoppas att de många kristna ”sanningarna” tillsammans blir någorlunda sanna. Paulus säger att personen som inte urskiljer kroppen (Kyrkan) urskiljer inte heller kroppen (eukaristin). Vi förkunnar (offentligt) Herrens död tills dess han kommer om vi är förenade i en enda kropp (Kyrkan) och om vi värdigt och ödmjukt delar kroppen (eukaristin) med varandra. Undlåter du att göra detta börjar kyrkan sönderfalla. Många blir sjuka eller svaga (kanske syftar han mest på andlig sjukdom/svaghet?) eller lämnar kyrkan helt och hållet. Kristi agerande, Kristi uppståndna liv, försvinner ur livet hos dem som inte alltjämt förenar sig med den enda Kyrkans kommunion – den Kyrka som med en stämma lär ut läran om den helighet som bör flöda ur livet hos dem som tar del av kommunionen.

Det är därför vi är så orubbliga om villolärans felaktighet. Vi är nämligen också orubbliga om det Sanna Ljusets godhet. De som vandrar ifrån Kristi Ord vandrar ifrån Kristi gärningar – eller åtminstone vilseleder andra så att de i sin tur lever osunda liv. Det är det som vi tror Paulus hävdar ovan.

Några exempel på hur vi ser denna princip omsatt i praktik – några villoläror där vi kan visa exempel på hur människor kommit på villovägar på grund av dem. Den som lär kristna attavstå från att be till helgon om deras förböner (dvs man beskriver vördnad av helgon som avgudadyrkan eller skrock) har gjort dessa kristna till föräldralösa barn. Den som inte har helgonen har blivit fråntagen sin familj! Man har blivit fråntagen sitt sanna hem som hela livet längtar efter. Frälsning blir abstrakt, cerebral, opersonlig och den ”troende” blir frånkopplad alla andra.

Den som lär kristna att överge sina ikoner berövar dessa kristna en oändlig källa med nåd. Den människoblivne Kristus sträcker sig mot oss genom ikonerna; in i våra hem och i vårakyrkor. Materian som blivit välsignad och helgad, och som föreställer dessa heliga bilder förmedlar himlens verklighet till oss – och många har i generationer gått miste om det.

Den som säger att man inte behöver någon präst för att kunna bekänna sina synder berövar dig helandets nåd som den Store Läkaren har gett oss i syndens absolution. Den som säger att Eukaristin endast är bröd och vin – inget mer – berövar dig kontakten som för oss är livets källa – fysisk kontakt – med vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Den som uppmuntrar dig att söka Andens gåvor utan att först bry dig om Andens frukt skapar en jag-centrerad upplevelse-centrerad gudstjänstmiljö där narcissism och personlighetskulter kan frodas, men där substans och integritet försummas mer och mer. Listan är lång. Villolära får konsekvenser i praktiken. Vi håller inte på medordklyveri.

Eller tror du kanske att Paulus var en trumpen besserwisser när han skrev i 1 Korintierbrevet 1:10, ”I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.”

Eller i Galaterbrevet 1:6-9, ”Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium,fast det inte finns något annat. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium.Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse.”

Kristna runtom i världen

Så här långt har vi konstaterat att Ortodoxa Kyrkan ser ”tro” som en livsstil – gemensamma gärningar som alla människor gör som har mött Personen och Ordet, Jesus Kristus, och som har trott på honom. Vi delar en och samma tro i och med att vi delaren gemensam vision för den återlösta mänskligheten – en vision som uppenbarats åt oss i Kristi Person, hos Hans Helgons liv, i Hans Kyrka och i Kyrkans läror. Tillsammans delar vi en enda eukaristi då vi tillsammans strävar att uppnå denna vision.

Gud har skapat oss som kropp, själ och ande. Guds uppståndelse kommer inte till oss enbart i vårt sinne – i själen – utan i kroppen och i anden. Den är en uppståndelse som vi tar del av som kommunion, som en familj; en uppståndelse som är mer än en idé. Den är verklighet! På samma sätt som uppståndelsen inte blir vår egen personliga verklighet bara på grund av att vi vet om det, utan på grund av att den faktiskt har hänt, och för att vi faktiskt har dött med Kristus, så blir karisman i Kyrkans lära och Kyrkans gärningar inte vår egen personliga verklighet endast genom information eller imitation, utan genom faktiskt fysiskt deltagande i Kristi Kropp genom Kyrkans sakrament.

Men vi Ortodoxa ljuger om vi säger att vi inte känner igen merparten av våra värderingar när vi träffar kristna i andra trossamfund (ibland mer ibland mindre – om vi säger sanningen). När jag går in i Svenska Kyrkan eller en Baptist- eller Metodistkyrka och hör att någon läser saligprisningarna är dessa inte främmande för mig. Jag känner många som hör till dessa samfund som har kommit mycket längre än jag när det gäller att omsätta saligprisningarna i praktiken! Dessa människor älskar Gud och älskar sin nästa. De ger mat åt de hungriga och ger kläder åt de nakna. De ber för sjuka. Vi är omgivna, i synnerhet här i väst, av tusen och åter tusentals underbara gudaktiga människor som verkar så mycket gott. Hur kan vi då säga att vi inte delar en gemensam vision för mänskligheten med dem?

Hur kan vi dessutom förneka att det som vi ser är Guds verk – Kristi Uppståndelses Kraft hos dem som kallar Honom för Herre? Detkan inte förnekas. Självklart är det Guds verk.

Det finns två sätt att hantera motsägelsen, en är sträng, en är mjukare. Jag tror att sanningen ligger någonstans mittemellan dem.

Den stränga förklaringen är att medan vi ser Guds hand i vad dessa människor gör så tror viatt de egentligen kunde göra ännu mera – och vi hoppas att vi alla kan komma ännu längre. För att låna ett ordspråk från Socialdemokraterna – man är stolt men inte nöjd. Vi ser på den västliga kristendomens historia – i synnerhet de senaste två seklenoch tyvärr måste vi konstatera att vi inte alls är förvånade över att ateismen har haft sådan framgång.Framför allt upplever vi att det protestantiska samhället haft tur att den inte förlorat religionen helt och hållet. Vi är inte alls förvånade att västvärldens samhälle i sekler har förtärt och konsumerat andra kulturer runtom i världen – att samhället har gjort världen till en fabrik, att samhället mäter mänskligt liv i kronor och öre, fräter undan all mänsklig värdighet eller moral, alla traditioner, tills inget annat finns kvar förutom individen, arbetaren, konsumenten, personnumret , adressen men ingen ande. Vi tror att det finns ett direkt samband mellan den heretiska förvrängningen av den kristna Tron och det kristna samhällets sönderfall i väst. Detta beror inte på något slags romantiskt (och historiskt icke sanningsenligt) selektivt minne om hur det var ”förr i tiden”. Varje tid och varje samhälle har sina egna unika och katastrofalatillkortakommanden. De varierar i färg men inte i storlek. Vår profetiska medvetenhet angåendedet västerländska samhället ser bara några tydliga mönster. När Kristi Persons mysterium reduceras till påståenden, formuleringar, blir livet reducerat till det som kan bli förståttoch mätt. Sola fides och Sola scriptura blir enbart Sola⁴: jag själv, med endast mina tankar och mina böcker. När människan reduceras till att bara vara en atom – en enhet isolerad från alla andra – där frälsning avgörs enbart på individuell basis, när det enda som räknas är vad hon har i sitt huvud men inte huruvida Kristi Kropp når in i hennes kropp, då blir hela mänskligheten till ett hav av osammankopplade, främmande atomer som guppar omkring på vågor av moralisk likgiltighet. Vi är inte förvånade. Vi misstänker att de goda människor som bor i samhället egentligen inte alls tror det som deras kyrkliga grundare lärde ut, eller det som deras teologer har skrivit, utan i praktiken visar med sitt agerande att de tror något som ligger mycket närmare vår tro. Vi önskar att deras ord kunde bli mer konsekventa, sammanlänkade med deras agerande därför att vitycker om mycket av det som vi ser andra kristna göra.

Det finns ett mjukare sätt att hantera ”godhetens problematik” som man skulle kunna, med viss humor, kalla det – dvs hur vi som Ortodoxa skall se på människor som i praktiken har mycket gemensamt med oss, medan deras läror skiljer sig mycket mer. Vi kan ta hjälp av den Helige Basileios den Store när han skriver i Kanon 1, epistel 118 till Amfilokios (alltså ett brev som kyrkan har bekänt som inte bara bra utan även kanoniskt, d.v.s. erkänd av ett ekumeniskt koncilium som ett uttryck för den sanna tro).

Det bör nämnas att flera Ortodoxa teologer har observerat att Ortodoxa Kyrkan saknar ettmer sofistikerat och framförallt nyanserat ordförråd när vi diskuterar vår relation till andra kristna. När jag hör ordet ”heretiker” tänker jag, till exempel, på 100-talets gnostiker i Egypten som ”döpte” de ”troende” i blodet av en tjur precis när tjuren slaktades. Eller så tänker jag på en modern sekt där ledaren anser att han är Gud själv. Dessa är heretiker. I allmänhet är grunden till tron så radikalt förvrängd bland heretiker så att det blir uppenbart att gruppen inte längre hör till samma familj som vi överhuvudtaget. Den helige Basileioslämnade ett litet bidrag,till utvecklingen av ett mer nyanserat ordförråd men tyvärr har inte många bidrag kommit sedan dess.

Den helige Basileios var biskop och skrev till sina underordnade om hur de borde se på ”heretiker”. Han skrev om huruvida en konvertit från en ”heretisk” grupp skulle mottas i Kyrkan – i synnerhet huruvida en som blivit döpt i en heretisk grupp kunde anses vara döpt, eller om han skulle döpas på nytt.

Den helige Basileios definierade tre grupper. Heretiska viloläror, säger han, är sådana tankesystem som har helt och hållet brutit med den kristna tron. Om din uppfattning om vem Gud är skiljer sig substantiellt från vår uppfattning hör du förmodligen till denna kategori.

Sedan fanns det ”schismer” där en grupp har tagit avstånd från de övriga utifrån något slagspraktiskt själ – en präst ansågs vara korrupt eller man kom inte överens om den moraliska tillämpningen av gemensamma principer osv. En person som vill återgå till Ortodoxa Kyrkan från en av dessa grupper skall inte döpas på nytt, enligt den Helige Basileios. De skall omvända sig. Om gruppen den tillhörde ”fortfarande har någon koppling till Kyrkan” – dvs om man fortfarande känner igen dem som en kristen grupp – mottages de utan ett nytt dop.

Sista gruppen omnämns som ”irreguljära sammankomster” – alltså församlingar som leddes av rebelliska ledare. En sådan grupp kunde till och med vara ovetande, eller ganska ovetande om att församlingen inte erkändes av den lokala biskopen. Dessa skulle bli mottagna i kyrkan efter de blivit informerade och omvänt sig.

Min personliga erfarenhet är, och jag vet att många andra Ortodoxa kristna har delat den, att vi träffar människor i den ”kristna” världen som kunde platsa i var och en av dessa tre grupper. Man skulle till och med säga att det finns en skala, och vi känner till grupper som hamnar på alla möjliga ställen på skalan. Om en församling eller trossamfund bekänner den niceanska trosbekännelsen, firar sakramenten, och framförallt om Guds Andes kärlek uppenbart är den rådande principen i medlemmarnas liv – är de då heretiker i samma mening som gnostikerna som jag nämner ovan? Självklart inte.

Kyrkor som mer eller mindre avskaffat sakramenten, vars uttryck för en, trots allt genuin tro på Kristus, är ändå barnslig och kaotisk … jag skulle gå så långt som att säga att de är heretiker fastän de ofta har ledare som uttrycker en viss tro på niceanska trosbekännelsen. Detta är en exercis som bara är konstruktiv i missionssammanhang – vi vill precisera hur mycket och varför vår tro skiljer sig ifrån specifika andra grupper. Vi vill inte försöka utreda vilka som kommer in i himmelen och inte. Pastoralt måste vi vara nyanserade när vi undervisar och argumenterar. Den helige Basileios skrev om huruvida man skall döpa om eller inte. Jag uppmuntrar Ortodoxa Kristna att ha honom som förebild när man väljer hur konfrontativt och hur bestämt och vid vilka tillfällen man uttalar sig om andra kristna traditioner. När vi har ett utbyte av idéer med andra kristna måste vi anpassa retoriken. Detsamma gäller i ännu större grad när vi pratar om andra kristna. Om vi är något oeniga i teologin men mycket eniga i praxis bör vårt språk när vi pratar om dem, även vårt språk i apologetiken, återspegla det vi har gemensamt.

Då vi blivit mer nyanserade, då vi kärleksfullt och omsorgsfullt valt tonläge återstår ändå det oundvikliga – att vi inte är överens. Våra motparter i andra kyrkor blir ofta förvånade att vi tar vissa frågor på så stort allvar eftersom många av frågorna är ganska egala för dem. När vi kallar en doktrin för en villolära, när vi inte delar kommunion med en kyrka på grund av dess ‘heresier’, beror det ofta på val som någon eller några gjorde för länge sedan. Någon (som många idag glömt av) ansåg sig ha rätten att ‘reformera’ kyrkan. De slängde ut viktiga delar av våra fäders tro. De lämnade biskoparnas gemenskap, och därför kommunionen.

Men deras efterträdare – nu några århundraden senare – kan inte betraktas som heretiker på samma sätt som grundarna. Förmodligen förstår inte de flesta vad villoläran gick ut på. Det bör vi ha i åtanke. Vår argumentation mot villoläror gäller inte petitesser, utan har alltid en pastoral grund – dvs vi är alltid angelägna om vad människor gör baserat på sin tro. Vad de säger är bara relevant ur denna synvinkel. Vi ser omkring oss många Kristna som gör mycket av det vi gör samtidigt som de är medlemmar i kyrkor som säger mycket som vi finner inkonsekventi förhållande tilldet vi (och de) gör. Om du genom din livsstil visar att du är överens med oss, hoppas vi att du kommer med i vår kyrka så att vi kan bli styrkta tillsammans.

Vi har ingen som helst aning om vilka av dessa individer som blir eller inte blir frälsta. Vi gläds då vi känner igen vår Kyrkas värderingar i andras gärningar – framförallt gärningarna hos dem som kallar sig kristna. När vi ser att någon verkligen älskar Gud och sin nästa kan vi prisa Gud för det, och vi går inte sedan hem oroade för huruvida dessa människor, trots sin uppenbara kärlek t ill Jesus, ändå kommer att gå förlorade för att de hör till fel tradition. Bland de många helgonliv vi läser om återfinns många berättelser om helgon som verkade leva vedervärdiga liv, folk som tycktes vara galna, eller som levde ut sin helighet i total ensamhet. Deras helighet uppenbarades senare av Gud, och många som hade dömt dem fick skämmas. Vi vill inte befinna oss i den sitsen att vi har dömt ut ett helgon – särskilt när det inte ens finns någon klar skillnad i hur vi applicerar tron.

Utan att ta oss rätten att döma individuella människor, och trots att vi omkring oss har många gudaktiga och uppenbarligen andliga kristna som inte är Ortodoxa, påstår vi ändå att det livet de har i Kristus skulle nå en helt annan uppfyllelse om de inympades, såsom vi, i Kyrkans Vinstock. Detta betyder egentligen att vi har en mycket mindre pessimistisk syn gentemot fallna människor i allmänhet, och mot ‘heretiker’ i synnerhet än många kristna i Väst haft genom tiderna. Vi har aldrig trott något som kommer i närhet av den kalvinistiska doktrinen om människans totala fördärv (nämligen att en icke-frälst människa inte förmår något gott alls). Vi tror inte heller på arvsynd (eller arvsskuld som vi kallar det). ‘Frälst’ eller inte förmår människan mycket gott. Naturligtvis finns många som, skapade till Guds avbild, har segrat mycket över synd och vår fallna världs misär. Vi hävdar inte att vi är de enda som älskar Gud.

Men (så hävdar många) då måste man kunna leva som de heliga Fäderna levde, tillbe som de tillbad och till och med säga samma ord som de sade utan att höra till någon kyrklig gemenskap?

Det stämmer dock inte med vad de heliga Fäderna sade. Det är absolut inte det de gjorde – dvs försöka leva ett heligt liv i avskildhet från Kyrkans sakrament. För att upprepa det som skrivits ovan så är det inte bara så att vi vill upprepa vad de gjorde. Vi är beroende av dem nu när de alltjämt gör det och vi vill göra det tillsammans med dem. Vår kommunion med hela Kyrkan är källan till all karisma som kan få sitt uttryck i våra dagliga liv.

Våra fäder har lärt oss, och vi tror dem, att till och med de mest abstrakta och teoretiska skillnader i doktrin kan få stora konsekvenser i anhängarnas moraliska, etiska och andliga liv. Doktriner är alltid pastorala doktriner. Vi skyddar bruksanvisningen för det Heliga Kristna livet. Vi ordklyver inte. Om du menar att en synligt enad Kyrka är av mindre vikt har du redan där lämnat såväl fädernas tro som deras levnad. Genom att uttala annorlunda ord än Kristus skiljer du dig från Kristi Kropp. Vi förnekar inte alls att du samtidigt kan älska din nästa och föda de fattiga, men din avvikelse kan vilseleda tusentals andra, och efter en tid, på en plats där du inte har någon kontroll, blir följden oundvikligen att människor blir lärda att göra det onda, att det som inte är gott lärs ut i ‘trons’ namn. Vi kan inte acceptera detta.

Gör-det-själv Ortodoxa

Jag har mött människor som klagar såväl över den Ortodoxa Kyrkan som över den Romerskt Katolska och säger, ‘Jag är beredd att dela kommunion med er – varför är ni inte beredda att ta emot mig? Varför är medlemskapspapperet viktigare än eukaristin?’

Jag kan inte föra Katolska Kyrkans talan i frågan, men jag kan säga när det gäller oss att jag inte ser att du är beredd att dela kommunion med oss. Du är beredd att gå fram till kalken och förtära eukaristins bröd och vin, men du är uppenbarligen inte beredd att vara överens med vår Kyrka om allt (till exempel om huruvida man bör tillåtas delta i eukaristin). Du har inte åtagit dig att förena dig med oss genom att leva det kristna livet såsom vi uppfattar det. Vi lär nämligen inte ut att man skall göra eukaristin till en fråga där jag som en isolerad individ antingen bekräftas och tillmötesgås på mina egna villkor, eller så blir jag som isolerad individ stött, tar min boll och går hem. Det är inte i överensstämmelse med vad vi lär ut. Därför är du bevisligen inte överens med oss på två viktiga punkter. Det är uppenbarligen du och inte vi som har bestämt att vi inte delar kommunion. Varför vill du ha vår eukaristi?

Andra människor har, såsom jag skrev i inledningen, adopterat nästan all vår liturgiska och andliga praxis och betraktar sig själva som mer eller mindre Ortodoxa. Det finns många varianter på detta fenomen. De är ofta stötta och förvirrade av att vi inte erkänner dem som fullt Ortodoxa. Tacksamt nog kan vi trots detta ha konstruktiva och vänliga kontakter med dem.

Medlemskap i Ortodoxa Kyrkan är tillhörighet med biskoparnas gemenskap. Vi som individer, eller som lokala församlingar har inte rätt att erkänna kyrkor som befinner sig utanför denna gemenskap. Den som inte själv eftersträvar synlig enhet med Ortodoxa Kyrkan, och inte ser biskoparnas gemenskap som det enda sättet att emotta sakramentens nåd, är uppenbarligen inte överens med oss om vad sakramenten betyder. Det Ortodoxa sinnet avser att veta något med säkerhet först när Kyrkan har bekräftat det som säkert. Den som tänker så har byggt upp sin tro utanför Kyrkan genom att låna av oss, och väljer ofta som på julbordsbuffén, något godtyckligt. Detta tänkesätt betraktar uppenbarligen inte vår Kyrkan som någon auktoritet, utan ser den bara som en grupp som har snarlika värderingar. Det leder i mitt tycke till en attityd som liknar den hos fästmannen som vill träffa andra flickor vid sidan av sin fästmö. Vi är som den fästmö som vill gifta sig och skaffa barn. Vi har olika uppfattningar om vad en relation är.

I den här gruppen som jag kallar ”gör-det själv-ortodoxa” använder man ikoner. Prisa Gud! Man ber Jesubönen. Fantastiskt. Be för oss! Här används Chrysostomosliturgin,man bär liturgiska kläder, tänder vaxljus och rökelse. Grattis. Vi gillar också dessa saker. Men inget av dettager medlemskap i Ortodoxa Kyrkan.Här behövs – innan allt det andra – attman är villig att stå ansvarig gentemot hela Ortodoxa Kyrkan, att helt acceptera alla Ortodoxa Kyrkans läror. Tar man inget ansvar gentemot oss ärman inte i kommunion med oss.

Kom hem! Vi saknar er. Ni har mycket att erbjuda oss, mycket gott arbete väntar er. Kom med oss. Vi avvisar inte er, men vi kan inte ge sant vittnesbörd om Kristi Kropp om vi säger att det finns många kroppar, som inte har något ansvar inför varandra, och vars läror kanske, kanske inte, är överens.

Apologetik, Mission, eller Profetia?

Samtalet som vi Ortodoxa kristna för med våra kristna medmänniskor är en kompliceradhistoria. Å ena sidan kan vi uttrycka oss ungefär som förnyelsepredikanten när han uppmanar dem som vill bli frälsta att komma fram till scenen. Det kan bli som ett ultimatum. Kortfattat är budskapet, ”vi är den sanna Kyrkan, ni måste gå med i den!” Det underliggande budskapet kan då lätt uppfattas som följande:

1) Det som Gud vill att du gör är att du radikalt ändrar din religiösa tillhörighet.

2) Det gäller din eviga frälsning som blir avhängig av hur du svarar.

3) Vi är endast era lärare och kan aldrig lära oss av er.

4)Dessa ultimatum är allt vi har att säga er. Om ni inte godtar vårt budskap kan vi i stort sett sluta samtalet.

Det är så här våra (framförallt protestantiska) åhörare ibland mottar vårt budskap, och det är tråkigt eftersom ovannämnda fyra punkter är en travesti av vad vi vill säga. För det första så betraktar vi, såsom jag har skrivit ovan, människor som uppenbarligen är kristna som kristna. Vi använder ordet ‘konvertit’ för att omnämna någon som har gått med i vår kyrka. Det är inte fel ord, men som enskilt ord fångar det inte upp hela sanningen. Vi tror inte att du nödvändigtvis går förlorad, men vi tror att din frälsning, då den är en fråga om huruvida du alltjämt förenas med Kristus i kärlek, blir radikalt intensifierad och bekräftad om du blir en del av vår sakramentala kommunion. Vi har förmodligen många synpunkterpå vad du säger och hur du uttrycker din tro i den kyrkliga och gemensamma tillbedjan,och kanske ocksåpå en del av de praktiska konsekvenser som din tro uppvisar. Vi tror att du kan ha nytta av konstruktiv kritik. Men om vi verkligen tror på det som Paulus säger – att kroppen behöver varje lem – måste vi erkänna att vi kommer att bli styrkta om du blir medlem och bidrar med den gåva Gud vill ge dig.

Sista punkten ovan, (nr 4)är helt oacceptabel. Ett ultimatum är inte allt som vi har att säga. Vi vill vara som Abraham när han möttes av Melkisedek⁵. Gud hade uppenbarat sig i löftettill Abraham. Melkisedek visste förmodligen inte om det. Han förstod det förmodligen inte. Men Abraham mottog Melkisedeks böner och vänskap likväl.

Vi vill uppbygga alla människor genom vår Kyrkas läror och traditioner. Vi är glada när folk kommer och vill be tillsammans med oss. Tro det eller ej så blir andra kristna till en tröst för oss. När andra kristna uttrycker sin tro blir vi påminda om delar av vår gemensamma tro som vi nästan glömt bort – delar som likväl är en del av vår Kyrkas tradition. I synnerhet får vi en andlig styrka varje gång vi blir påminda om vikten av ett personligt andaktsliv, vikten av en personlig lyhördhet iför Guds Ande – dessa är bara två exempel på aspekter av det kristna livet som på senare år fått mer uppmärksamhet i protestantiska kretsar i väst än hos oss, och viuppskattar att bli påminda. Under de senaste seklen har Ortodoxa Kyrkan i väst ibland försökt undvika att bli uppfattade som präktig, polemisk eller nedlåtande. Men då har man valt ett alternativ som egentligen är mycket sämre! Det har ofta blivit så att Ortodoxa kristna helt gett upp alla försök till att sprida ”det sanna ljuset.”⁶ I USA säger många Ortodoxa att Ortodoxa Kyrkan är en hemlighet bevarad bättre än de flesta statshemligheter. Ja … på så viss undviker man ju absolut att uppröra andra, men det är samtidigt ett liv som förnekar vår tros allmänneliga karaktär. Om vi håller ljuset gömt under uråldriga språks och utländska kulturers skäppa⁷ – språk och kulturer som den lokala församlingen glömt för länge sedan – då förnekar vi Pingstens mirakel då den Helige Ande förkunnade tron till varje människa påderas eget språk.

Om vi presenterar Ortodox tro som en fråga där du gör ett val – en gång för alla och det är allt som spelar någon roll – har vi gett fel bild av Tron. Kom ihåg att vi föredrar termer som ‘förena dig med Kristus’ framför ‘komma in i himmelen’. Det är inte bara så att vi undviker att göra påståenden om vilka som blivit frälsta och när, vi tror inte heller att frälsningen kan bli avhängig ett enda val. Du måste välja Jesus varje dag. Varje minut! Om du har redan valt Jesus som din frälsare – fantastiskt! Fortsätta att göra så, nu med oss.

Vi Ortodoxa Kristna behöver vara noggranna med hur vi framlägger vårt budskap till dem omkring oss – framförallt under rubriken ”apologetik” eller ”mission” – inte på grund av att det vi gör är något annat än apologetik eller mission, utan därför att vår situation är helt annorlunda än, vad den var när till exempel, Paulus förkunnade Kristus i Aten för första gången till hedningar, som inte ens trodde att det bara fanns en enda Gud. I antikens Rom konsulterade gemene man de demoniserade oraklen och spåmän ungefär som vi ser på TV. De offrade djur till fruktbarhetsgudar. Bland de första konventionerna fanns före-detta magiker och tempelprostituerade. Jag har inte träffat så många tempelprostituerade här i Sverige. Visst finns småskaliga (lite skrattretande om du frågar mig) försök i nutiden att återupptäcka hedendomens gamla seder. Men majoriteten av oss har vuxit upp i ett ganska ”kristet” samhälle, eller åtminstone i ett samhälle som fortfarande styrs av många kristna grundvärderingar, även om individen är omedveten om det.

Jag skulle därför säga att vi snarare profeterar, att vi talar med Kyrkans karisma in i specifika situationer som vi befinner oss i. Vi talar med visdomsord, upplyftande ord, vi delar med oss av våra insikter. Vi behöver lita på att Gud använder våra ord (som vi har fått från Ordet) såsom Han vill, samtidigt som vi naturligtvis hoppas att våra ord blir en slags aptitretare somväcker en längtan hos åhörarnaefter att ta del av huvudrätten: kommunionen.

Sammanfattning

Jag blir inte frälst enbart av att ha rätt påståenden i mitt huvud. Jag blir frälst då jag lär mig att göra samma saker, genom att leva samma liv som dem i vars liv Guds helighet har uppenbarats – Jesus Kristus och Hans helgon. Jag kan bara gör detta fullt ut genom Kyrkans förböner, genom kommunion med samma Kristus som lever i dem, genom att tro och leva såsom de tror och lever, genom att samma Helige Ande lever i mig som lever i dem.

Mitt mål är att förenas med Kristus i mina gärningar, i mina ord, och det är en evig process. Det är inte min individuella process, utan en process som hela Kyrkan genomgår tillsammans och det är därför som min tro på ”en enda Kyrka” inte är ett påstående om min egenofelbarhet – det handlar inte om att vi har rätt medan ni har fel – utan det är ett uttalande om Guds tillräckliga nåd som har förändrat och kan förändra människors hjärtan tillsammans. Vår envisa tro är inte en tro på vår egen objektiva rätt, utan en tro på Guds förmåga att skapa en kommunion i solidaritet och kärlek. Vi har mer gemensamt med dem som säger – ja det finns en enda sann Kyrka men det är inte ni, än med dem som inte ens försöker hitta den. Om man förnekar att det finns en synligt förenad manifestation av Sanningen är det i stort sett samma för oss som att man förnekar sanningen.

Om du vill upptäcka fädernas tro, en tro som har överlevt århundraden av förföljelse samtidigt som en enda allmännelig Kyrka byggdes upp, en tro som har förblivit oförändrad i två årtusenden, om du vill upptäcka djupet och vidden av kristendomen, kom och se! Läs våra böner, läs om hur helgonen har levt, delta i våra gudstjänster. Vi ber att samma Helige Ande tar sin boning i ditt hjärta och återskapar inom dig Guds likhet som vi förlorade i fallet. Vi ser fram emot den dag då alla som mottagit denne Ande också förenas i sakramenten, i ett enda uttryck av den Ande vi mottagit.