Julfastan

I Ortodoxa Kyrkan firar vi inte advent på samma sätt som i väst. Vi har, istället, julfastan som varar från 15/11 till och med liturgin på juldagen. Det är med Kristi Födelse (som jul egentligen ju heter) som med Påsk; att vi förbereder oss inför helgen genom att rena våra sinnen och genom att be.

När man i väst tänker på “fasta” eller “askes” kan man omedelbart börja associera till sådana koncept som “späka”, “straff”, “mea-culpa” eller “självplågeri”. Man har set bilder på asketer som piskar sig blodigt, som sitter på en spikmatta eller som låter bli helt att äta eller dricka.

Fasta är inte lika med smärta för oss. Fasta är inte heller lika med svält. Fasta är tiden för bön. “Fasta utan bön är djävulens fasta,” säger fäderna. Djävulen äter aldrig mat heller, och han ber aldrig. Vi låter bli viss mat för att kunna be mer.

Om man bara ser till maten har man missat merparten av vad fastan handlar om. Fastan handlar om att förbruka mindre av jordens resurser. Vi låter bli kött och mjölkprodukter bland annat under fastan, och dessa är mycket mer resurskrävande än vegetabiliska produkter. De är arbetsintensiva matkällor. De är lyxiga.

Genom att äta enkel mat, mindre mat, lättlagad mat visar vi att all mat har ett enda syfte: att göra livet med Gud möjligt. Mat, liksom hela skapelsen, är inget självändamål, bara ett underlag för vårt liv med Gud.

Vi äter paradisets mat – maten som människan åt innan fallet. Den maten räckte gott och väl för människan som gick med Gud i paradiset. Dit vill vi igen.

Fastan är till för att bereda mer plats åt bön. Du skall förbereda dig inför kommunion med Gud. Fastan är till för att skapa förutsättningarna för att du skall kunna få störst vinning utav att du firar Kristi människoblivande (eller vilken fest det nu handlar om); för att du skall kunna förändras av Kristi Kropp i kommunionen.

Under fastan avstår vi även underhållning såsom biograf, teater, filmer, facebook, dataspel, skvallertidningar, sport, TV och annat som tar upp vår tid och mentala energi. Rena ditt sinne! Inget av de ovannämnda är fel i sig. Men genom att fasta börjar du inse att inget av de ovannämnda kan ge dig evigt liv heller.

Askes (grekiska för träning) går ut på en mängd metoder (ordet METOD kommer från grekiska: meta [= med] + odos [=stig]; alltså den gemensamma stigen). Tillsammans blir vi frälsta genom den gemensamma vägen. Vi fastar på samma sätt som hela kyrkan därför att det är bara tillsammans med hela kyrkan som vi kan bli frälsta.

Synd är också som en stig. Synd är som när alla har gått samma väg över gräsmattan och marken har till och med sjunkit ner något. Den som går där för första gången går på samma plats därför att det är lättast där. Gräset växer inte där. Foten hittar stigen utan att man ens tänker på det.

Vi måste gå på nya stigar, trampa ner gräset och marken där istället. Vi måste gå den vägen som inte är styrd av begär till mat, begär till pengar, begär till högmod eller vadsomhelst förutom Gud. När vi trampar ner gräset, när vi har gått på stigen tillräckligt mycket blir det naturligt för oss. Fastan är en tid att öva ödmjukhet, stillhet, självbehärskning, vaksamhet.

En nunna i Egypten fick ta över som abbedissa på ett kloster. Hon införde regeln att alla systrar skulle falla ner på marken framför varandra varje morgon i kyrkan och säga, “jag har syndat. Förlåt mig!” En dag fick en syster en vision då hon såg en demon i fjättrar och kedjor. Demonen förklarade att det var så synd om honom därför att hans avsikt var att fylla varje nunnas huvud med anklagelser mot de andra nunnor och på så vis skapa osämja. Men nunnornas ödmjukhet var ett starkt vapen, och demonen kunde inte röra dem.

Nunnorna hade gått på den rätta stigen så mycket att det blev naturligt för dem, även när de hade riktiga klagomål mot en annan syster. De blev vana, de tränade (askes betyder ju bara träning) på den gemensamma vägen (metoden).

Om du är van vid att se dina egna fel tydligare än någon annans kan du också lära dig att inte döma andra. Det kan bli naturligt för dig att svara otrevliga människor på ett kärleksfullt sätt. Men du måste börja gå på den stigen redan nu när det växer högt gräs. Snart finns en stig som du kan gå på utan att tänka på det.

Ortodoxa fastan är inte en buffé. Man väljer inte godtyckligt en aspekt före en annan efter smak. Men samtidigt handlar det inte bara om mat. Fastan handlar om bön. Börja be. Be mer än vanligt. Avsätt tid (genom att avstå något annat) och be. Om du bara skulle observera en enda aspekt av fastan (fast vi har ju sagt att du inte borde välja godtyckligt) borde det vara bönen, och du borde aldrig observera resten tills du har etablerat den vanan.

Fastan handlar också om att avstå mjölk, kött och på vissa dagar fisk olja eller vin. Underhållning undviks. Somliga låter bli att ens läsa sekulära böcker och läser istället enbart kristna böcker under fasteperioder. Somliga äter färre måltider.

Fasta gör man gemensamt. Fråga din präst hur du skall, tillsammans med kyrkan, fasta.

Fastan skapar utrymme: mentalt utrymme, tidsutrymme, ekonomisk utrymme, för att du skall kunna leva ut din kallelse som kristen. Du förbereder dig för kommunion genom fastan – när Gud lever i dig vad kommer du göra då? Fastan är till för att förbereda dig inför den uppgiften som ju förmodligen kommer först och främst handla om förbön. Fastan ger dig möjlighet till att göra något bra av det du har fått.

Fastan är inte en sorgtid. Jesus sade ju att man inte skulle, såsom hycklarna, visa ett sorgset min när man fastar. Man skall inte klaga, man skall inte gärna berätta för andra att man fastar. Man skall inte kommentera till sina ortodoxa vänner, “visst är det jobbigt med fastan!” när man träffas i kyrkan. Man skall inte göra en stor sak av det. Tänk på att vi firar helgon varje dag. Varje dag i kyrkans kalender är en fest – också fastedagar.

Vi fastar för att vi längtar. Vi fastar för att vi vill att vår tro skall prägla våra liv mer och mer. Vi fastar för att vi tror det står i psalm 102 (103): “Han mättar ditt begär med sitt goda.”