På söndag firar vi den helige Johannes Klimakos söndag. Om Johannes kan du läsa här nedanför (från Menologion of st. John of Shanghai). Mitt i fastan får vi minnas och vörda denne munk som står som ett lysande exempel på hur den asketiska kampen kan föras. Den som läser hans kända verk “Stegen” finner snart goda hjälpmedel för sin egen strävan.
Munken Johannes Klimakos (”av Stegen”) hedras i den heliga Kyrkan som en stor asket och som författare av det kända andliga verket “Stegen,” (därav epitetet [Lestvichnik (Slav.), Klimatikos (Grek.), Climaticus (lat.)]. Traditionen säger att han föddes omkring år 570, och var son till de heliga Xenophones och Maria (26:e Januari). När Johannes var 16 år inträdde han i Sinai-klostret. Abba Martyrios blev instruktör och vägledare för honom. Fyra år efter det avlade hl. Johannes klosterlöften. Under 19 år kämpade munken Johannes asketiskt i lydnad till sin andlige fader. Efter att abba Martyrios dött valde Johannes att leva som eremit, och flyttade till en öde plats som heter Tholos, där han tillbringade 40 år i tystnad, fasta, bön och ångerns tårar. Det är ingen slump att Johannes, i “Stegen,” talar mycket om ångerns tårar: “Precis som eld brinner och förstör ved, så tvättar tårar bort all orenhet, både yttre och inre.” Hans heliga bön var stark och effektiv, vilket framgår av följande exempel ur Guds älskade helgons liv:
Munken Johannes hade en elev, munken Moses. En gång beordrade läraren sin elev att göra i ordning mark i trädgården för odlingsbäddar. Då han uppfyllt detta i lydnad lade sig munken Moses ner för att vila i skuggan av en stor sten, på grund av den starka sommarvärmen. Munken Johannes var samtidigt i sin cell och vilade efter en bönepass. Plötsligt visade sig en man med märkligt utseende för honom och väckte den heliga asketen. Mannen sade förebrående till honom: “Hur kan du, Johannes, vila fridfullt här, när Moses är i fara?” Munken Johannes vaknade genast upp och började be för sin elev. När hans lärjunge återvände på kvällen frågade munken om någon form av olycka drabbat honom. Moses svarade: “Nej, men jag var nära en stor fara. En stor bit av den sten jag vilade mot, bröt sig loss när jag hade somnat, och missade mig precis. Som tur var drömde jag att du ropade på mig, så jag vaknade och började springa därifrån, och i samma ögonblick föll den stora stenen med ett brak på just den plats där jag hade legat.”
Den helige Johannes liv präglades av hans måttlighet. Han slutade inte sova, men han sov aldrig för mycket, bara så mycket som var nödvändigt för bibehålla sin styrka, så att en oupphörlig vaksamhet inte skulle lämna honom och förstöra sinnet. “Jag fastar inte för mycket – sade han om sig själv, – och jag överlämnar inte mig själv åt för hårda vakor, jag sover inte på marken, men jag lever återhållsamt, och Herren är snar att rädda mig.” Ett annat anmärkningsvärt exempel på munken Johannes ödmjukhet är det följande: Begåvad med en djupt sinne, och efter att ha blivit klok genom djup andlig erfarenhet, tog han kärleksfullt emot alla som kom till honom för att vägleda dem till frälsning. Men när det dök upp några som genom avundsjuka anklagade honom för pratsamhet, som de menade berodde på hans fåfänga, blev Johannes tyst under ett års tid, för att inte ge någon anledning till skuld. De avundsjuka insåg sitt misstag och de gick själva tillbaka till det asketiska livet med en begäran om att inte bli berövade den andliga vinsten av att samtala med honom.
För att dölja sin asketiska kamp från folk drog munken Johannes sig ibland bort till en grotta, men vittnesbörden om hans helighet spred sig långt utanför orten: oupphörligt kom besökare till honom från alla samhällsgrupper, för att få höra hans ord om uppbyggelse och frälsning. Vid 75 års ålder, efter fyrtio års asketisk kamp i ensamhet, blev munken vald till igumen (abbot) i Sinaiklostret. I ungefär fyra år styrde munken Johannes det heliga Sinaiklostret. Mot slutet av sitt liv, gav Herren honom klarsynthetens och undergörandets nådegåvor.
Det var under sin tid som igumen på klostret som han skrev sin välkända bok “Stegen,” – en instruktion för att stiga till andlig fullkomlighet. Han förklarade titeln på följande sätt: “Jag har konstruerat en uppåtstigandets stege … från det jordiska till det heliga … i form av Herrens trettio levnadsår. Efter att symboliskt ha uppnått Herrens ålder, befinner vi oss med de rättfärdiga och säkra från att falla ner.” Syftet med detta arbete är att lära sig att för att nå frälsning krävs stor självförnekelse och krävande asketisk kamp. “Stegen” förutsätter dels en rening från syndens korruption, att utrota laster och passioner i den gamla människan, dels återupprättandet av människan i Guds avbild. Trots att boken är skriven för munkar får en kristen som lever i världen hopp och vägledning för uppstigandet till Gud, och en hjälp för sitt andligt liv genom den. Boken har också blivit en klassiker i de Ortodoxa klostren. De olika stegen i hans bok, som leder från klarhet till klarhet på vägen till människans fullkomning, är inte något som sker hastigt, utan som gradvis uppnås, som i Frälsaren egen utsaga: “himmelriket tränger fram, och somliga söker rycka till sig det med våld” (Matt 11:12).
Apolytikion, ton 8:
Du gjorde den karga vildmarken fruktsam med strömmarna av dina tårar; och genom dina djupa suckar och din kamp har du gett hundafaldig skörd. Således har du blivit en stjärna för himmelen som skiner med mirakler. Därför, o rättfärdige fader Johannes Klimakos, bed för oss inför Kristus vår Gud att han må rädda våra själar.
—
Typika på söndag kl. 10 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg. Välkommen!