Helige Efraim av Katounakia (+1998)

+ Den 27:e i månaden firar vi minnet av vår helige fader EFRAIM av KATOUNAKIA.¹

Vår helige fader Efraim föddes i Ambelochori nära Thebe den 6 december 1912, medan hans far var borta och stred i Balkankrigen 1912–13. Han utmärkte sig i sina studier vid läroverket i Thebe och var samtidigt flitig i sitt kyrkobesök och i att besöka klostren där. Han visade sin brinnande hängivenhet genom att stiga upp om natten för att göra prostrationer och be. När hans bror var orolig sade han till honom: ”Du vet att vid midnatt är himlarna öppna.”

Efter att ha misslyckats med att finna arbete beslöt han 1933 att dra sig tillbaka till Katounakia i ”Öknen” i den sydöstra delen av Athosberget, till enn kellia helgad åt den helige Efraim, som beboddes av tre av hans landsmän: fäderna Efraim, Nikeforos och Prokopios.

Deras äldste, Efraim, var mer än åttio år gammal och var krävande, sträng och skarp. Men den unge novisen visade honom fullkomlig lydnad, klagade aldrig över tillrättavisningar och förödmjukelser och var mycket noga med att aldrig göra något utan sin äldstes välsignelse, som han betraktade som en Kristi avbild, trots alla hans brister.

Den yngre Efraim plågades emellertid av tanken att lämna denna plats för att finna en annan gemenskap där livet skulle vara mer andligt. Han kämpade med denna tanke i fem år och insåg sedan att han hade blivit ledd till Katounakia av Guds Moder själv. Därför höll han ut i att ständigt vaka över sitt sinne i ett tillstånd av bön. På baksidan av dörren till sin cell skrev han orden: lydnad, tålamod, bön. Han markerade varje timme på dagen och varje hörn av huset med en bön eller med helgonens troparier. Till det fogade han ångerfull förkrosselse, så att han, utan att låta det märkas av andra, brast i gråt under gudstjänsterna eller medan han utförde sitt handarbete. Han brukade senare säga: ”Jag grät när jag ville och så ofta jag önskade. En gång, när en broder läste i kyrkan, uppslukades jag av förkrosselse, och jag såg min själ gå ut på klipporna mitt emot och inbjuda hela skapelsen att prisa Gud.”

Efter sex månader, år 1934, blev han munkvigd med namnet Longinos, och två dagar senare avled hans äldste, fader Efraim. Fader Nikeforos efterträdde honom, såsom var sed i kellier på det Heliga Berget. Det var av honom som vårt helgon mottog det stora schemat den 28 januari 1953 med namnet Efraim. Med hänsyn till hans fullkomliga lydnad, hans hängivenhet och hans ödmjukhet lät den äldste honom vigas till diakon och därefter till präst, trots hans unga ålder, av Germanos, biskop av Kykladerna, i Thebe i augusti 1936.

Fader Nikeforos brukade ofta gå för att fira den gudomliga liturgin för fader Josef hesychasten och hans följeslagare i deras kapell i sketen helgad åt den helige Basileios. En dag, då han tagit med sig sin unge lärjunge, frågade äldste Josef fader Nikeforos: ”Är Efraim lydig?” Han svarade: ”Ja visst, han är flitig, han är flitig.” Fader Efraim brukade säga att ”i det ögonblicket kände jag en stark längtan att falla på knä och omfamna äldste Josefs fötter, ty äntligen hade jag hört ett andligt ord.” Fram till dess hade han bara hört ord om manuella uppgifter eller materiella behov.

En kväll, när han bett att få bekänna sina tankar för den helige Josef, satt han på en klippa i fem timmar, badad i varma tårar. När han uppenbarade för den äldste tre andliga erfarenheter som han hade haft, omfamnade den äldste honom och sade: ”Du sökte mig, och jag sökte dig!” Detta blev början på en djup andlig relation mellan de två helgonen. Efraim betraktade sig själv som äldstens lärjunge, uppenbarade för honom alla sina tankar och andliga tillstånd, och erkände senare att ”han varken hade älskat eller fruktat någon annan under hela sitt liv.” Men på äldstens rekommendation stannade han kvar i sin kellia och avstod på intet sätt från sin lydnad mot fader Nikeforos. På äldste Josefs begäran firade han den gudomliga liturgin nattetid fyra gånger i veckan i kellian helgad åt den helige Basileios, som låg på en brant plats en halvtimme från Katounakia.

Den helige Efraim avstod från sina egna improviserade böner och följde noggrant äldste Josefs anvisningar och levnadsregel. En dag, medan han stod och bad i sin cell, såg han tre hemlighetsfulla gestalter närma sig honom: han öppnade sina armar och omfamnade den mittersta och insåg med outsäglig glädje att det var Kristus själv. Han sprang då till äldste Josef för att berätta om denna händelse. När den äldste hörde det reste han sig upp, omfamnade honom och sade: ”Mitt barn, detta är den gudomliga nåden. Det är det första steget. Från och med nu skall ett annat andligt liv, andra horisonter, annan andlig näring, en annan form av bön ges åt dig. Många munkar söker detta under långa år och får knappt ens smaka det. Men Gud har skänkt det åt dig så snabbt!”

År 1938 flyttade gruppen av asketer ned till sketen Lilla Sankt Anna och fader Efraim fortsatte att fira den gudomliga liturgin för dem. I sin iver att hjälpa dem att etablera sig där bar han det nödvändiga materialet på sin rygg och arbetade dubbelt, eftersom han också flitigt utförde sin vanliga lydnad för fader Nikeforos, vilken bestod i att svarva det trä som behövdes för snidandet av sigill till prosforabakningen.

Lydnadens nåd bar rik frukt i denne föredömlige lärjunges själ och med sin äldstes välsignelse ansågs han värdig extraordinära andliga erfarenheter, särskilt under den gudomliga liturgin. Han bevittnade hur nåden påtagligt fyllde det lilla kapellet. Hans tårar fortsatte att flöda medan den gudomliga nåden översvämmade hans hjärta, och han såg ofta änglarna ovanför altaret och det gudomliga Barnet liggande på patenen. Den äldste dämpade honom varsamt med orden: ”Du springer för fort, fader.” Men till andra brukade han djärvt säga: ”Jag tror inte att den gudomliga liturgin firas vackrare någon annanstans på det Heliga Berget.”

Eftersom äldste Josef ansåg att han genom sin lydnad och sina tårar hade förvärvat intellektets renhet, tyngde han inte Efraim med den exakta regel för den inre bönen som iakttogs i hans gemenskap, utan lät honom vara fri att finna sin egen väg. När fader Efraim berättade om andliga erfarenheter av sällsynt nivå sade den äldste till honom: ”Mitt barn, på det sätt du gjorde andliga framsteg skulle du själv ha funnit den gudomliga nåden, men du skulle inte ha kunnat bevara den.”

En natt, medan han bad, kom profeten Jesajas ord sjungande in i hans själ: ”Såsom brudgummen gläder sig över bruden, så skall din Gud glädja sig över dig” (Jes 62:3). Han upphörde att be: ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig!” och ropade i Anden: ”Jesus, min brudgum, förbarma dig över mig!” Till slutet av sina dagar brukade han säga: ”Då var jag en ängel. Hur skulle en ond tanke våga närma sig mig, även om jag hade velat det?”

Ibland rycktes han bort i outsägliga extaser, men han upphörde aldrig med sina asketiska mödor och iakttog alltid strikt sin vanliga böneregel. Han brukade citera orden: ”De som äter av mig [det vill säga den gudomliga Visheten] skall hungra efter mer, och de som dricker av mig skall törsta efter mer” (Syr 24:21).

Äldste Josef hade emellertid varnat honom för att med kontemplationens sötma måste vi vara beredda på prövningar, vedermödor och frestelser. Eftersom han hade vigts av en biskop som följde den gamla kalendern beslöt Stora Lavran att stryka honom ur sitt register, vilket innebar att han nu kunde inkallas till militärtjänst. Han arresterades och fördes till polisstationen i Ierissos på vägen till Thessaloniki. Men strax innan bussen anlände kom ett telegram som befallde att han skulle föras tillbaka till Karyes.

Han botades från tuberkulos tack vare en lämplig diet, men hans tillvaro i kellian blev svår och han kunde inte längre komma överens med fader Nikeforos, som var en svår karaktär. Efter att länge och hårt ha arbetat för att stödja honom hade han nått gränsen för sin uthållighet. I betraktande av sin eländiga situation vände han sig till Gud med ett rop av sorg, och omedelbart omslöts hans själ liksom hans kropp av en djup frid.

Nästan vart femte år angreps han av svårigheter och modfällda tankar. Men tack vare den helige Josefs råd och andliga stöd övervann han dem och återfick sin iver i den andliga kampen. Han brukade säga: ”Jag har druckit ur paradisets sötaste källor och såg till att inte dras in i högmod. Jag har också druckit ur helvetets bitteraste vatten, men jag vaktade mig för att krossas av förtvivlan.”

En gång begick han en olydnadshandling mot äldste Josef, troligen genom att acceptera en enkel tanke mot honom. Han ångrade det och den äldste förlät honom. Men i mer än femtio år, varje gång han passerade platsen där han hade begått det som han kom att betrakta som sitt livs största synd, brast han i gråt.

År 1952 beslöt äldste Josef, efter en gudomlig uppenbarelse, att återansluta sig till den kanoniska kyrkan i stället för att förbli hos den mest radikala gruppen av gammalkalendarister som kallades ”zeloter.” Fader Efraim beslöt att följa hans exempel. Men fader Nikeforos, som motvilligt hade accepterat beslutet, ville ändra kurs. Fader Efraim ställdes då inför ett dilemma: skulle han visa lydnad mot sin äldste eller följa kyrkan? Han rådfrågade några framstående fäder, såsom fader Gabriel, abboten i Dionysiou, och beslöt att blidka sin äldste och stanna hos honom till hans död, till det yttre framstå som om han vore i gemenskap med zeloterna men i sin själ förbli i andlig gemenskap med kyrkan.

Efter 1952, när äldste Josef bosatte sig i Nya Sketen och två av hans lärjungar vigdes, befriades fader Efraim från sina prästerliga skyldigheter gentemot deras brödraskap, även om han fortsatte att besöka dem. På dagen för äldste Josefs insomnande (15 augusti 1959), efter att ha firat den gudomliga liturgin, var fader Efraim på väg till Nya Sketen när fader Athanasios mötte honom med nyheten om äldstens död. Han blev förvånad över att äldsten inte hade gett honom något tecken, såsom han hade lovat. Men på fyrtionde dagen efter hans död, medan han var sysselsatt med sitt arbete, kände han en obeskrivlig väldoft fylla rummet, som om äldsten hälsade honom. Därefter brukade han ofta se den helige Josef visa sig för honom i sömnen.

Åren gick och han förblev ensam med fader Nikeforos som hans oförvitlige lärjunge, och han avvisade flera postulater, såsom han hade blivit rådd av den helige Josef. Samtidigt måste han vara allt-i-allo: kock, förvaltare, trädgårdsmästare, arbetare, grävare, murare samt celebrerande präst för alla i Katounakia, medan han också förblev en fullkomlig kämpe som fullgjorde sina andliga plikter.

Mot slutet av sitt liv blev fader Nikeforos minnessvag och kunde inte klara sig utan sin lärjunge. Under fem år lämnade fader Efraim aldrig huset utan stod till den invalides tjänst med outtröttlig kärlek. Han matade honom, tvättade honom, bytte på honom, hjälpte honom med hans personliga behov, läste gudstjänsterna för honom, trots att fader Nikeforos var helt döv, och han lekte milt med honom som med ett litet barn. Han ökade sin bönetid, läste bönerna för de sjuka och lämnade honom inte ett ögonblick, till och med sovande på en planka i hans sovrum och ledande honom in i altarrummet när han firade. När han närmade sig sitt slut lyfte denne gamle man, som alltid bara hade gett honom tillrättavisningar och befallningar, sina händer mot himlen och ropade: ”Må Gud välsigna dig, må Gud välsigna dig! Du är inte bara en människa – du är en ängel!” Så fick fader Efraim i det allra sista ögonblicket sin äldstes välsignelse, en gång för alla. Slutligen avled fader Nikeforos den 25 september 1973.

Fader Efraim förblev nu ensam och riktade alla sina böner för sin äldstes själs vila. Han firade för honom en serie om fyrtio minnesliturgier och lade till många timmar till sin dagliga böneregel för att be Jesusbönen med denna avsikt, och lade även till ytterligare improviserade böner.

Från 1963 hade helgonets far kommit för att bo i Katounakia i avsikt att avsluta sina dagar där, och han blev munk med namnet Job: han avled 1971. Hans närvaro väckte emellertid svartsjuka och misstänksamhet hos fader Nikeforos, som inte uppskattade att hans lärjunge var sysselsatt med sin egen far. Fader Efraim måste under åtta år uthärda många svåra dagar, i försök att blidka fader Nikeforos samtidigt som han diskret tjänade sin far.

Från fjorton års ålder led fader Efraim av allergier, och när han önskade gå in i armén hade han förklarats oduglig på grund av svår artritisk eksem på sin högra fotled. Under resten av sitt liv led han av svullna fötter, svullnader som ofta spred sig till resten av kroppen, och trots talrika botemedel och behandlingar kom endast kortvariga förbättringar. Som den yngste medlemmen av gemenskapen måste han, under många år, varje dag gå ner till sketens hamn eller till Sankt Anna och sedan bära tillbaka tunga bördor på sin rygg. Han var också kock, tvättade och knådade brödet, och till följd av detta var inte bara hans fingrar utan hela handen ofta mycket irriterad och täckt av stora bölder, som kliade fruktansvärt tills det blödde.

Eftersom ingen på den tiden visste vad det innebar att lämna det Heliga Berget för att söka medicinsk hjälp, gick han till kyrkan och utgöt floder av tårar, bönfallande Guds Moder att komma till hans hjälp. Han kände då en obeskrivlig frid omsluta honom, och så snart han återvände till sin arbetsplats fann han att inflammationen hade lagt sig och att hans hud var mjuk som ett barns. Under sina sista år, när han led av sår på fötterna och inte längre kunde röra sig, sade han ofta att han aldrig bad Gud befria honom från detta lidande utan att ge honom tålamod att bära det.

En dag 1974, efter fader Nikeforos död, blev han förgiftad efter att ha ätit några bönor. Han fördes akut till sjukhus och lämnade det Heliga Berget för första gången på tjugoåtta år. Vid sin återkomst till Katounakia tog det honom sex månader att återfå sitt tillstånd av oupphörlig bön. ”Se! Sådan är världen!” sade han. ”Munken finner vila endast i sitt inre liv som levs i stränghet. Vad världen beträffar är andra kallade att bära dess tunga bördor. Låt oss för vår del endast tala om bön, lydnad och omvändelse.”

Hans yttre gestalt hade förvandlats genom uppoffringen i hans lydnad, buren under många långa år, och genom utgjutelsen av hans tårar. Han hade ett lysande ansikte, inramat av ett strålande vitt skägg. Hans blick, som sprang ur djupt liggande ögon, var genomträngande och ljus: han trängde in i själens djup, men inte för att döma sin samtalspartner. Hans blick, som liknane en örns, sprang ur ett enkelt hjärta, rent och utan ondska.

Från 1975 började han ta emot lärjungar och några år senare hade brödraskapet vuxit till fem medlemmar. För någon som hela sitt liv hade varit en förebild i lydnad var denna situation helt ny, och han brukade säga att han nu skulle lära av sina lärjungar hur man är en ”äldste.” Han offrade sig outtröttligt för att nära sina lärjungar och undervisade dem särskilt vid måltiderna genom att förmana dem och förklara det monastiska livets innebörd och framför allt lydnadens och bönens betydelse. När han mötte motstånd eller brister i broderlig kärlek bland dem tog han sin tillflykt till sina favoritvapen: bön och tårar. Han upprepade oupphörligt: ”Vi är här för vespern, för vår nattliga böneregel, för morgongudstjänsten och för completorium. Om vi överger dessa eller bara utför dem halvhjärtat, även med tusen goda ursäkter, då har vår närvaro här ingen mening.”

När lärjungar eller besökare frågade honom hur man erhåller den inre bönens nåd svarade han alltid att endast lydnaden föder bönen och att bönen öppnar oss för kunskapen om Gud. Han nöjde sig med den enkla formeln: ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig,” upprepad långsamt och med koncentration. Till dem som hade gjort framsteg och känt andlig värme i sin själ rekommenderade han att säga: ”Min Jesus, förbarma dig över mig,” eller: ”Ljuvaste Jesus, förbarma dig över mig,” tills de bara behövde åkalla Jesu namn: ”Jesus, Jesus …” Sedan tillade han: ”Om du anses värdig att lyftas upp, då bör din röst vila i den extas som orsakas av den gudomliga nådens bubblande inom dig.”

Ställd inför strömmen av besökare som kom för att söka hans råd brukade han förklara: ”Tack vare djävulens välsignelse och Guds förbannelse har ryktet spridits att jag är ett helgon, och så har jag förlorat min stillhet!” Han vägrade att höra bikt och nöjde sig med att ge råd, alltid med betoning på bönens betydelse.

Från 1992, plågad av sår som hade öppnats igen, led han av uttorkning, vilket resulterade i en gradvis förlust av synen och i förlamning. Efter att ha frågat sina besökare om deras namn brukade han ofta ta deras händer, dra dem mot sitt bröst för att omfamna dem eller slå lätt på deras kinder eller i deras handflator. Alla dessa handlingar uttryckte hans spontanitet och livfullhet och stod i full harmoni med klosterlivets anda.

I november 1996 drabbades han av en allvarlig hjärnblödning som för alltid band honom vid sängen, nästan oförmögen att röra sig, tala eller svälja. Det föreföll som om han inte kunde kommunicera med dem omkring sig. Han uthärdade detta martyrium i femton månader. Att vara sängliggande gav honom dock ingen vila, och han föredrog att förbli sittande på sin säng i böneställning. Det var i denna ställning som Gud kallade honom till sig fridfullt den 27 februari 1998. Trots de instruktioner han lämnat om att hans begravning skulle vara strikt privat deltog ett visst antal munkar i gudstjänsten. Han visade sig för en av dem i en dröm och sade till honom: ”Lille fader, jag går nu för att fira den gudomliga liturgin i höjden.”