Förlåtelsens söndag

Frälsaren sänder oss in i fastan med starka tydliga ord:

Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser. När ni fastar, se inte så dystra ut som hycklarna. De vanställer sina ansikten för att visa människor att de fastar. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, så att människor inte ser att du fastar, utan endast din Fader som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara (Matt 6:14-21).

Tre saker är viktiga att komma ihåg denna sista söndag innan fastan: förlåtelse, fasta och barmhärtighet.

När vi träder in i botens tid – som egentligen borde prägla hela vårt liv – är det viktigt att reflektera över ångern och förlåtelsen. Framför allt bör vi minnas att domen är Herrens, vilket föregående söndag lärde oss. Uppehåll dig i denna aspekt blott av din egen frälsning: det är din uppgift att ångra dig för dina överträdelser och be om Herrens förbarmande för dina synder. Det är din broders eller systers uppgift att uppehålla sig vid sina överträdelser och ångra sig inför Gud. Det är ingens uppgift att döma sin nästa. Kom ihåg att “när du dömer en annan fördömer du dig själv” (Rom 2:1). Den helige Dorotheos av Gaza skriver:

Varför inkräktar vi på Guds rätt att döma? det är Guds och ingen annans uppgift att döma, att rättfärdiggöra eller fördöma. Han känner vars och ens vandel och våra förmågor, våra avvikelser och förmågor, vår natur och vår beredvillighet. Allt enligt den kunskap som bara han äger. Och hur vet du vilka tårar din broder fällt för sin synd inför Gud? Du må känna till synden, men du känner inte till ångern.

Det andra viktiga att fundera över är vad fastan egentligen är. Är fastan målet i sig? Absolut inte: fastan är ett medel. Målet är gemenskapen med Gud. Tertullianus uppmanade på 200-talet att “mata bönen med fasta”, fasta är bränsle för bönen och bönen är umgänget med Gud. Men “Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” skriver den helige aposteln Paulus i Romarbrevet 14:17. Om din fasta för dig närmare Gud och frukterna “rättfärdighet”, “frid” och “glädje” växer inom dig, då vandrar du på rätt väg.

Slutligen det tredje, barmhärtigheten. En fasta utan barmhärtighetsgärningar är inte en sådan fasta Gud vill se. Profeten Jesaja talar tydligt om detta i kapitel 58:

Att man hänger med huvudet som ett sävstrå och sätter sig i säcktyg och aska, vill du kalla det att hålla fasta och en dag till HERRENS välbehag? Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod. Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig och HERRENS härlighet följa i dina spår. 

“Vad spelar det för roll om du lyfter dina händer mot himmelen i bön till Gud om du nonchalerar honom och inte bryr dig om honom när han sträcker sina händer mot dig på gatan?” Den helige Johannes Chrysostomos ord biter hårt. Må vi aldrig glömma de svaga och utsatta – särskilt inte under fastan.

Denna söndag kallas också för ”Ostavståendets söndag” då det är sista dagen innan fastan som den ortodoxe kristne äter mejeriprodukter eller animaliska produkter, för att på så vis efterlikna livet i paradiset.