På söndag firar vi minnet av Moses Etiopiern, eller Moses den svarte. Så här skriver Palladios (ca. 363-431) om honom:
En man vid namn Mose, svart och till härstamningen Etiopier, hade varit slav hos en ämbetsman, men hans herre hade avskedat honom på grund av hans mycket dåliga uppförande och för stöld. Det sades också att han rent av begått mord. Jag måste tala om hans ogärningar för att kunna visa hur god han blev då han ångrade sig. Man berättade att han varit ledare för ett rövarband, och följande dåd hör uppenbart hemma bland rövares gärningar.
Han bar agg mot en herde som en natt med sina hundar hade hindrat honom i ett av hans förehavanden. Han ville därför döda honom och strövade omkring i den trakt där denne höll till med sin boskap och fick reda på att mannen befann sig på andra sidan Nilen. Som det var högvatten och floden blivit ungefär en mil bred simmade han över den, med sin kniv mellan tänderna och tunikan på huvudet. Men medan hans simmade över kunde herden gömma sig för honom genom att gräva ned sig i sanden. Då dödade Mose de fyra bästa bockarna, band ihop dem med ett rep och simmade tillbaka. När han kom till en liten gård flådde han dem, åt de bästa styckena och sålde sedan fällarna för att köpa vin. Han tömde en saitisk kruka på ungefär 18 romerska sextarier [9 liter – övers. anm.] och drog vidare femtio mil till den plats där han hade sitt rövarband.
Denne store syndare fick sent om sider samvetskval av någon anledning och gick i kloster,och så intensivt ångrade han sig att han till och med fick den demon som från ungdomen deltagit i hans ogärningar och varit hans medbrottsling till att öppet erkänna Kristus. Man berättar exempelvis att rövare en gång överföll honom när han satt i sin cell, utan att veta vem han var. De var fyra men han band dem allesamman, lade dem på ryggen som en säck halm, bar dem till brödernas kyrka och sade: ”Eftersom jag inte får göra någon illa – vad vill ni ska hända med de här?” Då erkände rövarna sig skyldiga, och när de fick veta att han var den Mose som en gång var känd och omtalad bland rövare, prisade också de Gud och tog avsked av världen, inspirerade av hans omvändelse. De tänkte nämligen: ”Om han som var en så duktig och mäktig rövare har kommit att frukta Gud, varför uppskjuter vi då vår frälsning?”
Denne Mose anfölls av demoner som sökte driva honom till hans tidigare tygellöshet och otukt. Han berättade själv att han blev så starkt frestad att han nästan rubbades i sin föresats. Han sökte då upp den store Isidoros i Sketis och berättade för honom om sin strid. Denne sade till honom: ”Var inte bedrövad! Det här är början, och därför har de ansatt dig så hårt; de söker vad de är vana vid. Ty liksom en hund på en köttmarknad inte lämnar den, eftersom han är van vid den, men inte längre kommer dit när den stängs och ingen ger den något så kommer också demonen att tappa modet och lämna dig om du håller stånd.”
Då återvände Mose och levde från den stunden i ännu strängare askes, särskilt i fråga om maten: Han åt ingenting utom tolv uns [ca. 3 hg – övers. anm.] torrt bröd, arbetade oupphörligt och bad femtio böner. Trots att han plågade sin stackars kropp fortsatte han att brinna och oroas av drömmar. Han uppsökte en annan av de heliga männen och sade till honom: ”Vad skall jag göra? Drömmar fördunklar mitt sinne, som vant sig vid lusten.” Denne svarade: ”Du har ännu inte kunnat vända bort din tanke från sådana syner, och därför måste du utstå allt detta. Vaka, be och fasta så blir du snart befriad därifrån.” När han hört detta råd gick han till sin cell och lovade att inte sova på hela natten och att inte sätta sig. Han stannade kvar i cellen sex år, stod hela natten i dess mitt och bad utan att sluta ögonen, men ändå lyckades han inte bemästra sina anfäktelser.
Då pålade han sig en annan sorts askes, gick ut på natten, sökte upp de gamlas och de strängare asketernas celler, tog deras krus och fyllde dem med vatten, utan att de lade märke till det. De har nämligen långt till vattnet, några av dem två mil, andra fem, andra en halv. En natt lurade demonen på honom, tappade tålamodet, slog honom med en knölpåk över länderna när han böjde sig ned över brunnen och lät honom ligga där som död, utan att Mose förstod vad eller vem han råkat ut för. Dagen därpå kom någon för att hämta vatten och fann honom då ligga där, och han berättade det för den store Isidoros, prästen i Sketis. Denne tog upp honom och förde honom till kyrkan; ett helt år var han sjuk, och det var knappt hans kropp och själ återvann krafterna.
Den store Isidoros sade till honom: ”Sluta att kämpa mot demonerna, Mose, och skymfa dem inte mer – det finns gränser även för en askets mod.” Men denne sade till honom: ”Jag slutar inte förrän demonerna slutar att sända mig syner.” Då sade den andre: ”I Jesu Kristi namn, det är slut på dina drömmar; delta nu med tillförsikt i nattvarden. Du kuvades på detta sätt till ditt eget bästa för att du inte skulle skryta med att du blivit herre över dina lidelser.” Mose gick åter hem till sin cell. På Isidoros fråga två månader senare svarade han att han inte mer var ansatt av lidelser. Och han förunnades en sådan makt mot demonerna att han fruktade demonerna mindre än vi fruktar flugorna.
Så levde Etiopiern Mose; även han räknades till de stora fäderna. Han dog som präst sjuttiofem år gammal i Sketis och efterlämnade sjuttio lärjungar.
Kommentar: Mose verkade i Sketis ca. 395. Några av hans tänkespråk finns bevarade. Han mördades av maziker (en Libyisk krigarstam som förhärjade Sketisdalen 407-408).
Ur Palladios’ Ökenfäderna, Artos 1998, s. 76-78.
—
Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg. Välkommen!
28/8 – Vesper kl. 17:00.