På söndag firar vi minnet av ingen mindre än Johannes Chrysostomos. Han är en av den Ortodoxa Kyrkans absolut mest älskade helgon, både för sina predikningar, men också för sin radikalitet vad gäller hur de kristna skulle (och skall) bemöta de lidande, svaga och sjuka. Han har fått ge namn till den Liturgi som firas de flesta söndagar i den Ortodoxa Kyrkan, och han står som författare till många av Kyrkans böner vid olika tillfällen. Här kan du läsa om honom:
Vår fader bland de Heliga, johannes Chrysostomos, ärkebiskop av Konstantinopel.
Den Helige Johannes Chrysostomos, ärkebiskop av Konstantinopel, en av de tre ekumeniska Hierarkierna (vilka firas den 30/1), föddes i Antiokia omkring år 347 i en militär befälhavares familj. Hans far, Secundus, dog strax efter sin sons födelse. Hans mor, Anthusa, blev änka vid tjugo års ålder, men försökte inte gifta om sig, utan ägnade hela sin tid till att uppfostra sin son till en from kristen.
I sin ungdom studerade Johannes under de duktigaste filosoferna och retorikerna, men så småningom vände den framtida Hierarken sin uppmärksamhet på att studera den Heliga Skrift, samt till kontemplativ bön. Den Helige Meletios, biskop av Antiokia (firas den 12/2), älskade Johannes som en son, och vägledde honom i tron. År 367 döpte han honom. Efter tre år vigdes Johannes till läsare. Senare, när den Helige Meletios hade skickats i exil av kejsaren Valens år 372, gick Johannes tillsammans med Theodoros (sedermera biskop i Mopsuestia) till att undervisas av erfarna ärare i det asketiska livet. Lärarna var Flavianos och Diodoros av Tarsis. Den högvördige Diodoros hade ett speciellt inflytande över ungdomarna. När Johannes mor dog valde han att gå i kloster, ett liv han kallade för den ”sanna filosofin.” Johannes och hans vän Basileios kom snart att anses värdiga kandidater till biskopsstolen, och vännerna bestämde sig då för att dra ut i öknen och fly uppdraget. Den Helige Johannes underordnade sig dock ärkebiskopens värdighet i ödmjukhet, och hjälpte i hemlighet till att Basileios vigdes.
Vid denna tid skrev den Helige Johannes sin skrift ”Om Prästämbetet,” ett stort verk inom Ortodox pastoralteologi. Helgonet tillbringade fyra år i vildmarkens törnen, i asketisk träning, under ledning av en erfaren andlig fader. Här skrev han tre böcker med titeln ”Mot motståndarna till Klosterlivet” och en samling med titeln ”En jämförelse mellan munken och kejsaren” (eller, ” En jämförelse av den imperialistiska makten, rikedomen och höga ställningen, med det sanna och kristna visdomsälskande klosterlivet”). Båda verk genomsyras av en djup känsla av värdighet inför den monastiska kallelsen.
I två år höll sig helgonet i fullständig tystnad och levde i en enslig grotta. För att återvinna sin hälsa blev han dock tvungen att återvända till Antiokia. Biskopen i Antiokia, den Helige Meletios, ordinerade honom till Diakon år 381. Åren efter ägnades åt att arbeta med nya teologiska verk: ”Beträffande Försynen” (”Till Asketen Stagirios”), ”Om Kyskheten,” och ”Om den Helige Babylos och Mot Julianus och hedningarna.”
År 386 blev den Helige Johannes vigd till präst av biskopen i Antiokia, Flavianos. Han ålade honom en plikt att predika Guds Ord. Den Helige Johannes var en lysande predikant, och hans sällsynta talang och gudomligt inspirerade ord gav honom en titel från sin flock: ”Guldmunnen” (Grek. ”Chrysostomos,” slav. ”Zlatoust”). Under tolv år predikade helgonet i den fullsatta kyrkan, mitt i ett myller av människor, och berörde så djupt sina åhörares hjärtan, vanligtvis två gånger i veckan, men ibland dagligen.
I sin pastorala iver att ge kristna en mycket bättre förståelse av den Heliga Skrift författade den Helige Johannes många utförliga kommentarer som förklarade Guds Ord. Bland hans exegetiska verk finns kommentarer av hela böcker i den Heliga Skrift (1 Mosebok, Psaltaren, Matteus och Johannes Evangelier, Aposteln Paulus brev), och det finns även många predikningar över enskilda texter i Bibeln, utöverförkunnelse på festdagar, åminnelser av de heliga m.m. Det finns också apologier (dvs. försvar, t.ex. mot Eunomeaner, judaiserande och hedningar). Den Helige Johannes uppfyllde ivrigt som präst befallningen att ta hand om de behövande: enligt honom gav Kyrkan i Antiokia varje dag mat till så många som 3000 jungfrur och änkor, utöver döende, tiggare och sjuka.
I början av Stora Fastan år 388 påbörjade helgonet sin kommentar av Första Mosebok. Under fyrtiodagarsperioden predikade han 32 gånger. Under Passionsveckan talade han om sveket och om korset, och under Påskens ljusa vecka fick hans församlingsbor dagliga uppdrag efter hans pastorala utläggning. Hans kommentar på Moseboken avslutades först i slutet av oktober (388). Under Påsken följande år påbörjade helgonet sin utläggning av Johannesevangeliet, och mot slutet av år 389 gick han vidare till Matteusevangeliet. Under år 391 fick de kristna i Antiokia lyssna till hans kommentar på den Helige Aposteln Paulus brev till Romarna och till Korintierna. År 393 behandlade han breven till Galaterna, Efesierna, Timotheos, Titus och Psaltaren. I sin predikan över Efesierbrevet fördömde den Helige Johannes en schism i Antiokia: ”Jag säger er, och jag vittnar inför er: att slita sönder Kyrkan innebär ingenting mindre, än att falla i kätteri. Kyrkan är den himmelske Faderns hus, en kropp och en Ande.”
Ryktet om den heliga predikanten växte, och när ärkebiskopen av Konstantinopel, Nektarios (som hade efterträtt den Helige Gregorios Teologen) år 397 lade ned sitt ämbete, blev den Helige Johannes Chrysostomos tillkallad från Antiokia för att sättas på Konstantinopels katedraltron. Den heliga ärkepastorn predikade inte lika ofta i huvudstaden som i Antiokia. Många frågor väntade på svar i Konstantinopel, och de behövde lösas av helgonet. Han började med det viktigaste – med prästerskapets andliga fullkomnande. I detta var han själv det bästa exemplet. De finansiella medel som kom in till Kyrkan distribuerades av helgonet till underhåll av flera sjukhus och två vandrarhem för pilgrimer. Ärkepastorn hade knappt nog till mat, och han avstod inbjudningar till måltider. Den nitälskan helgonet visade gjorde att den kristna tron inte bara spreds i Konstantinopel, utan också att Thrakien bland Slaver och Goter, och i Mindre Asien och regionen Pontine. Han satte in en biskop för Kyrkan i Bosporen, som ligger på Krim. Den Helige Johannes skickade ivriga missionärer till Fenicien, Persien, och till Skyterna, till att konvertera hedningar till Kristus. Han skrev också brev till Syrien för att få tillbaka marcioniterna till Kyrkan, och han åstadkom också detta.
För att bevara enheten i Kyrkan tillät inte helgonet en mäktig Gotisk befälhavare, som dikterade villkor för kejsaren, att öppna en Ariansk kyrka i Konstantinopel. Helgonet arbetade mycket för att arrangera högtidliga gudstjänster: han sammanställde en liturgi, introducerade växelsång som skulle sjungas under en hel natts vaka, och han skrev flera böner för de sjukas smörjelse med olja. Det dekadenta levernet hos folket i huvudstaden, särskilt vid det kejserliga hovet, fann i den helige Hierarken en stark kritiker, oavsett person. När kejsarinnan Eudoxia såg mellan fingrarna vid förverkande av en änka och hennes barns sista egendom, stod helgonet upp till deras försvar. Den arroganta kejsarinnan gav sig inte och startade en opposition mot mot ärkebiskopen. Eudoxias hat mot helgonet flammade upp på nytt, när en illgärningsmän berättade för henne, att helgonet tydligen hade haft henne i åtanke i sin undervisning om fåfänga kvinnor. En rättegång sammankallades bestående av biskopar som tidigare hade rättvist fördömts av Chrysostomos: Theofilos av Alexandria, Severian av Gabala (som kort före hade blivit förvisad från huvudstaden på grund av sin olämplighet), och andra. Denna domstol förklarade den Helige Johannes avsatt och hans förolämpning mot kejsarinnan innebar att han skulle avrättas. Kejsaren bytte avrättningen mot exil. Vid kyrkan vällde en ilsken folkmassa in, beslutsam att försvara sin pastor. Helgonet övergav sig själv till myndigheterna för att undvika ett upplopp. Samma natt inträffade en jordbävning i Konstantinopel. Domstolen blev förskräckt. Den skräckslagna Eudoxia bönföll skyndsamt kejsaren att få tillbaka helgonet, och genast skickades ett brev till den förvisade pastorn, där man bad honom att återvända. På nytt tackade helgonet Gud i Kyrkan i Konstantinopel. Hans belackare flydde till Alexandria. Men redan efter två månader lyckades en ny predikan provocera Eudoxias vrede. I mars år 404 samlades en orättvis domstol som återigen skickade helgonet i exil. Då han skickades från huvudstaden, reducerade en eldsvåda den Heliga Vishetens Kyrka och senatens byggnad till aska. Ett förödande intrång av barbarer följde snart, och i Oktober samma år (404) dog Eudoxia. Till och med hedningarna såg en himmelsk bestraffning i dessa händelser, för den orättvisa dom som meddelats mot Guds helgon.
I Armenien strävade helgonet allt mer för att uppmuntra sina andliga barn. I talrika brev (245 finns bevarade) till biskopar i Asien, Afrika, Europa och särskilt hans vänner i Konstantinopel, tröstade Johannes i lidande, gav vägledning och stöd till sina anhängare. Under vintern år 406 var helgonet var sängbunden pga. sjukdom. Hans fiender lät sig dock inte blidkas. Från huvudstaden kom order om att den Helige Johannes skulle förflyttas till det ödsliga Pitius (i Abchazien). Utsliten av sjukdom, bevittnat av den militära eskorten, under tre månader i regn och frost gjorde helgonet sin sista överlåtels. Vid Comana svek hans krafter honom. I den Helige Basiliskos krypta (firas den 22/5) tröstades den Helige Johannes av en vision av martyren Basiliskos (”Förtvivla inte, broder Johannes! I morgon skall vi bli tillsammans”). Han tog emot de heliga Mysterierna, och så gick den Ekumeniska Hierarken hem till Herren med orden: ”Ära vare Gud för allt!” Detta var den 14 September år 407. Den Helige Johannes Chrysostomos reliker fördes högtidligt till Konstantinopel år 438. En elev till den Helige Johannes, munken Isidor av Pelusion (firas den 4/2) skrev: ”Davids hus har blivit starkt, och Sauls hus försvagat: han har segrat över livets stormar, och har förts in i den himmelska vilan.” Minnet av den Helige Johannes Chrysostomos firas av den Heliga Kyrkan den 27:e och 30:e Januari, samt den 13:e November.
Bland de hundratals citat man kan hämta från den Helige Johannes finns följande (från Gäst och Främling):
Det är svårt att finna någon som verkligen älskar sin nästa för Kristi skull. De flesta är bundna vid varandra av timliga angelägenheter. Men Paulus älskade inte på det sättet utan för Kristi skull. Och därför gjorde han inte slut på kärleken även om han inte blev lika mycket älskad som han själv älskade, ty han hade satt kärlekens rot djupt ner. [—]
Eftersom de är bundna vid varann genom förgängliga ting är de varken varma eller beständiga i sin kärlek. Strider, förlust av egendom, avund, begär efter fåfänglig ära och allt sådant gör slut på kärleken. Ty den har ingen andlig rot. Hade den haft det, så hade inte jordiska ting kunnat göra slut på den. Ty kärleken för Kristi skull är fast, orubblig och okuvlig. Ingenting kan slita sönder den, varken förtal, faror, död eller någonting annat. Även om den som älskar på det sättet får lida tusenfalt så viker han inte när han har orsaken till kärleken för sina ögon. [—]
Även om han hatas, hånas, dödas, så fortsätter han att älska därför att han har tillräcklig anledning att älska: Kristus.
—
Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.