Den Helige Eskil av Tuna

Den 12:e i månaden firar vi minnet av den helige biskopsmartyren ESKIL av TUNA, Södermanlands apostel.*

Helige Eskil var en av de många missionärer som kom till Sverige och Norden från England i mitten av 1000-talet. Han var munk och blev vigd till biskop av hl Sigfrid [15 feb], som även var hans släkting, för att kunna grunda kyrkor och församlingar med den fulla auktoritet som biskopen ägde. Han reste till svearnas och göternas land och hans verksamhetsområde skulle vara “Nordanskog” som var beläget norr om Tiveden och Kolmården. Där fanns redan en påtaglig kristen närvaro i landet, men alltjämt bestod majoriteten av befolkningen av asatroende hedningar.

Helgonet förkunnade frimodigt trons evangelium under svårt motstånd från hedningarna. På plats fanns en kristen kung, Inge Stenkilsson, även kallad Inge den äldre. Med kungens tillåtelse verkade den helige biskopen framgångsrikt och omvände många hedningar. Han lät döpa många av dem i den källa utanför Strängnäs som ännu kallas S:t Eskils källa. Så småningom kunde han etablera sitt säte i Fors kyrka, idag belägen i centrala Eskilstuna. Denna kyrka blev också stiftskyrka i det gamla Rekarne-stiftet vilket sedermera under 1100-talet slogs samman med Strängnäs stift.

Dock var de hedniska konvertiternas tro inte alltid särskilt djupt rotad, och så fort de jordiska omständigheterna svängde till deras nackdel – om vädret till exempel inte var gynnsamt för deras skörd – övergav de Kristus för avguderiets villfarelser. När det blev tid för blot anstod det vanligen kungen, som företrädare för sitt folk, att förrätta detta hedniska blot-offer. Kung Inge ville inte svika Kristus och vägrade därmed besudla sin själ på detta vis. Således upptändes folkets vrede mot kungen, och de jagade bort honom. Istället insattes kungens svåger Sven till kung, och denne ambitiöse man hade inga skrupler beträffande de hedniska riterna. Likt en ny och nordisk Julianus avfällingen blotade han så ivrigt att han kom att kallas Blot-Sven av sitt folk. En mängd oxar och får slaktades, och folket höll en stor fest till avgudarnas ära i Strängnäs.

När den helige biskopen fick höra vad som försiggick begav han sig omedelbart till platsen för blotet. Väl där upptändes han av en helig oförskräckt iver inför Gud och talade stränga och tillrättavisande ord till hedningarna. Han klandrade dem för att ha glömt den ende sanne Guden och istället tillbe demonerna i avgudarnas skepnader. Dock föll hans ord vid vägkanten, och ondskans hantlangare, de onda andarna, kom snabbt och plockade bort dem från åhörarnas hjärtan. När hedningarna inte lyssnade bad helgonet om ett mirakel som skulle visa att Kristus är den sanne Guden, varpå åska och mörka moln samlade sig. Snart regnade det och haglade så våldsamt att hednafesten fick avbrytas, offren förstördes och eldarna släcktes. Den ende som förblev torr, ej drabbad av detta gudomliga regn, var den helige biskopen.

Upptända av ett djävulskt raseri gav den hedniska pöbeln sig på den helige biskopen och misshandlade honom svårt. En särskilt ivrig hedning vid namn Spåbodde träffade biskopen i huvudet med en sten, och en annan slog in huvudet på honom med en yxa. Därefter släpade man den heliga martyren inför kung Blot-Sven som utfärdade den slutgiltiga dödsdomen över honom. Man drog ut honom till det ställe som idag kallas Munkbacken, och där stenade de honom till döds. Så drabbades biskopen till slut av ett ogudaktigt regn, ej av vatten från himlen, men av stenar från avgrundens furste. I detta gick den helige biskopen samma öde till mötes som den helige protomartyren Stefanus. Detta var om våren, vid Kristi lidandes tid, några år före år 1080.

Biskopens följeslagare tog hans kropp för att begrava den i Fors kyrka. På vägen dit var de dock tvungna att stanna på grund av en onaturligt tjock dimma. Ej heller kunde de fortsätta bära helgonets kropp som blivit alltför tung för dem, utan han fick begravas där. Just på denna plats, som är dagens Eskilstuna, uppenbarades att man skulle bygga en kyrka till helgonets ära.

Helige Eskil kom snabbt att vördas i de centrala svealandskapen samt Dalarna och Hälsingland. På avbildningar och ikoner av honom håller han tre stenar i sin hand, vilket påminner om hur han blev martyr. Medeltida statyer föreställande honom finns bland annat i Fors, Vansö, Södertälje, Ytter-Selö och Amsbergs kyrkor. Helige Eskils reliker skrinlades i Tuna (senare kallat Eskilstuna efter helgonet) och kom sedermera att förvaltas av Johanniterordens kloster i staden. I samband med reformationen raserades klostret. På Statens Historiska Museum finns ett armrelikvarium vilken en gång innehållit hans överarmsben. Möjligen finns också delar av helgonets överarmsben på en annan plats i museets samlingar.**

—–

* Den helige Eskils dödsdag firades ursprungligen den 11:e juni, men då denna dag redan var helgad åt aposteln Barnabas flyttades hl Eskils festdag till den 12:e juni i alla svenska stift förutom Strängnäs. Denna dag bär fortfarande hans namn i den svenska kalendern. Skrinläggningen av hans reliker i Eskilstuna firas den 6:e oktober.

** Föremålsnummer 41352_HST (Förvärvsnummer 7). Relikvariet är nu tomt, men det överarmsben (914195_HST, förvärvsnummer 6) som felaktigt införts i Sankta Birgittas Armrelikvarium (41351_HST, förvärvsnummer 6) torde vara helgonets.